Wattpad

Friday, May 27, 2016

Out now!


UPDATE: Book Three of the English edition of DARC AGES is out now on Amazon.com!
Here's the cover. Note how the design is slightly different from the Swedish version.

The previous parts of the English-language trilogy are still available from Amazon.com:

DARC AGES Book One: The Awakening

DARC AGES Book Two: Children of the Wasteland

Thursday, May 26, 2016

Läs kapitel 3 av "DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet"

Här följer ett utdrag ur min roman DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet. Boken finns att köpa på Bokus.com.
----------------------------------------------------- 

DARC AGES - De mörka tidevarven - Första Boken: Uppvaknandet

 
 Kapitel 3
  
Det kunde inte minnas sitt namn, eller ens om det verkligen fanns till. Allt det var – allt som fanns – var en vit, förlamad tomhet genomsyrad av varande; ett varande som uppfattade sig självt som ett ljudlöst rop, en nålspets av existens balanserande på ett knappnålshuvud av verklighet. 

Det rörde sig inte, andades inte, åt inte; det bara var där (fastän det inte visste vad det var, utan minnen eller sinnesintryck att jämföra sig självt med). Det tänkte inte, det enbart fanns till.

Och plötsligt fanns där en skillnad; det begrep inte till att börja med, för det hade inga referenspunkter. Så blev skillnaden starkare, splittrades upp i olika intryck:
 
Känsel... Små stickningar, som blev allt fler och beskrev en form; det blev medvetet om att det hade en kropp.
 
Minnen... Det blev medvetet om sitt namn: David. David Archibald. Det var en han, en man.
 
Känslor... David kände smärta, stigande hetta, växande rädsla. Så insåg han att hettan egentligen var sjunkande kyla; han höll på att frysa ihjäl, och han kunde inte röra sig eller se – han skrek. Det kom inget ljud, eftersom han inte andades ännu. Han höll på att kvävas! Ändå var det någonting som gav hans hjärna syre.

Nu forsade minnena tillbaka genom Davids hjärna, i fragment och brottstycken:

Hans ex-fru och två barn lutade sig över hans säng; den lilla flickan grät medan hon drog i hans hand.
 
”Snälla pappa, dö inte.”

Han sade: ”Jag lovar.”

Hans ex-frus ögon som tittade bort. Vad var det hon dolde?

Ett annat minne: Dr. Takenaka talade till honom. ”Den organiska antifrys-vätskan har utvunnits från antarktiska fiskar. Den kommer att förhindra att era celler spricker under den känsliga upptiningsprocessen. Men cancern... tja, den är det upp till framtiden att ordna. Tror ni på liv efter döden, Mr. Archibald?”

Minnen av musik och sång...

Han stod på en scen som ung man, och sjöng i skenet av olikfärgade lampor. Eller var det verkligen han själv som stod där?

Han mindes ett vitt, mycket rent rum där han satt sent på natten, besatt av att finna något. Bilder av mikroskopiska livsformer, molekyler, celler som sjöd av aktivitet.

Minnet av första gången han kysste en kvinna. Han mindes inte hennes namn, men uttrycket i hennes ansikte när de omfamnade varandra – extasen...

Den första gången han såg sitt nyfödda barn. Så litet det var! Så sårbart.

En pojke som ropade till honom: ”Pappa! Se på mig, pappa! Se på mig då! Pappa...” Rösten började låta besviken, och han kände att han hade begått ett stort fel.

Ett mycket tidigt minne: Han var ett litet barn som klädde ut sig till kung, med en papperskrona och en röd bordsduk som mantel, och såg sig i spegeln. Känslan av makt! han fick av den rituella kostymen.
 

Så liten och skamsen han kände sig när hans mamma, som var så mycket större, ertappade honom och log.
 
Kylan. Kylan som krossade hans skelett och klöste hans hjärta. Smärtan ökade tills den höll på att bli outhärdlig. David var döende, och nu förstod han det. En tunnel av ljus öppnade sig i mörkret, och han närmade sig den allt fortare. I slutet av tunneln kunde han urskilja en skuggig figur, som sträckte ut sina armar för att välkomna honom...

Och inför hans blick försvann figuren. Hans kropp skakades om av en brännande stöt – luft pressades in i lungorna och tvingade dem i rörelse. Hans hjärta slog ett första bedövat slag – och så ett till, och ett till. Hans synfält färgades rött när blodet strömmade till genom ögonen.

Hans värkande öron angreps plötsligt av en ström av olika ljud, en värld av buller som brakade ned på hans blytunga huvud. David öppnade ögonen.


Först var allt bara ett töcken av ljus och skuggor. Ljuset stack honom i ögonen, så han blundade ett tag. Bullret avtog till en susande vind i öronen. Tiden gick. David andades och blinkade och hade ont.

Gradvis tog töcknet skarpare form; han tittade upp i ett mörkt tak, omgiven av monstruösa figurer som hukade sig över honom. David kunde känna blodsmak i munnen, och tuberna som stuckits in i munnen och näsan. Figurerna ovanför honom bar något slags heltäckande dräkter, och ansiktsmasker med visir över ögonen.

David försökte röra på huvudet, men ansträngningen fick honom nästan att svimma. Med ytterligare en kraftansträngning drog han in extra luft för att tala. Ett väsande läte slapp ut genom strupen. Någon tog bort tuberna från hans mun, och han gjorde ett nytt försök att tala.
 
”Bhhh...” viskade han, tills smärtan i strupen stoppade honom. Orden han försökte få fram var ”Förbannade helvete!” men de kom inte ut riktigt rätt. Han låg stilla och lät dem ta hand om honom.

En av figurerna böjde sig fram nära hans öra, och frågade med rösten dämpad av sin mask: ”Kan... du... höra... mig? Förstår... du?”

En utländsk brytning, tänkte David sömnigt. Italiensk? Tysk? Asiatisk? Han väste fram ett plågat ”Ja”.
 
”Ligg... kvar”, sade rösten lugnande. ”Du... behöver... vila. Blinka 'ett för ja... eller blinka två för nej. Förstår... du?”

David samlade all sin styrka och blinkade en gång med ena ögat. Från någonstans i rummet kom hurrarop. Han var för trött för att känna glädje eller ilska, men han var vaken.

Och han kom ihåg något annat: Cancern! De väckte mig i framtiden, men jag är fortfarande sjuk. Jag måste tala om det för dem!

Han spände sig i panik när han försökte flämta fram ett par ord, och sjönk utmattad ihop. Männen i overaller omringade honom igen och injicerade honom med någonting. Den lugnande rösten med den kraftiga brytningen förklarade att de visste om hans sjukdom, och att han redan var botad.

David somnade medan han tänkte: Ungar, vi ska ses igen som jag lovat.
----------

Läs mer om DARC AGES på den officiella webbsajten. 

Wednesday, May 25, 2016

Tuesday, May 24, 2016

Den svåraste frågan: "Vad handlar din bok om?"

Den fråga jag tycker är allra svårast att besvara om de flesta böcker jag skrivit är:
"Vad handlar den om?"

Inte för att jag har något att dölja... men för att det så sällan finns ett enkelt svar. För att jag nästan alltid försöker skriva om flera teman på en gång. 

DARC AGES - De mörka tidevarven, till exempel, har flera olika löpande teman eller "röda trådar"... som jag inte bör avslöja för mycket om... men som flera recensenter redan har påpekat.

Om man bara svarar "den handlar om riddare i framtiden" eller "den handlar om en man som fryser ner sig och blir upptinad" så missar svaret så mycket annat som berättelsen försöker ta upp.
 (Denna komplexitet gjorde det väldigt knepigt att utforma omslaget till första delen -- jag ville till varje pris undvika att skapa förutfattade meningar hos nya läsare.)


Jag har också den här fixa idén om att fiktion ska påverka läsaren på flera nivåer -- kanske är den inspirerad av klassisk psykoanalytisk teori:
 
Nivå 1: "Handlingen" i dess ytligaste bemärkelse -- den delen av berättelsen som kan sammanfattas med "Först-händer-det-och-sen-det..."

Nivå 2: Karaktärerna -- vad som pågår i karaktärernas tankar, hur deras inre liv och yttre liv hänger ihop och påverkar varandra.

Nivå 3: "Tematisk" nivå -- hur berättelsen refererar till andra liknande historier och till frågeställningar, kanske med anknytning till idéhistoria och filosofi.

Nivå 4: "Ironisk" nivå -- hur den totala summan av alla skeenden i berättelsen, när man ser dem som en helhet, belyser en eller flera sidor av verkligheten och/eller "det mänskliga tillståndet"... och en ironisk "aha"-effekt uppstår.

Nivå 5: "Mytisk" nivå -- hur berättelsen följer mytologiska mönster som finns i alla kulturer och tider.

Nivå 6: "Omedveten" nivå -- hur berättelsens innehåll "smyger" in i läsarens hjärna och "planterar" idéer eller tankar som har en långvarig effekt efter att läsningen är avslutad.

Nivå 7: "Drömnivå" -- det som skräckhistorier gör med folk -- helt enkelt gör dem skrämda, förundrade och oroade utan att de rationellt kan förklara varför.

Nivå 8:  "Musikalisk" nivå -- hur ordens ljud, rytm och melodi påverkar läsaren lika direkt som musik gör.

Nivå 9: Själva textens grundläggande struktur -- d.v.s. hur valet av ord och grammatisk struktur underlättar (eller försvårar!) läsprocessen.

Nivå 10: HEMLIGSTÄMPLAD AV HÄNSYN TILL RIKETS SÄKERHET.


Vad spelar då dessa "nivåer" av läsning för roll för läsaren? 
Tja, läsarna själva kommer inte att tänka så mycket på det -- ämnet är intressant mest för dem som skriver. Du kan köra en bil utan att hela tiden behöva tänka på hur motorn och delarna fungerar -- men så fort bilen krånglar, blir du medveten om vad som inte fungerar...

Ju fler nivåer din berättelse "fungerar" på, desto större intryck gör den på läsaren.

Ta till exempel Nivå 2: Karaktärer. Om de inte funkar, blir de flesta läsare väldigt irriterade. De VILL kunna identifiera sig med och/eller engagera sig i en fiktiv huvudperson, och om huvudpersonen verkar vara gjord av papp känner sig läsaren snart lurad och ger upp.

Effekten av Nivå 9: Själva textens grundläggande struktur hänger till större del på läsaren själv -- om läsarens ordförråd är litet eller läsaren har begränsade läskunskaper, kommer en text full av "svåra" ord och långa, komplexa meningar att förvirra henne.
(Exempel: Du ber en sjuåring läsa Shakespeares Hamlet. Vad tror du sjuåringen får ut av det?)

Det är lätt att se att Nivå 1, 2 och 9 är väldigt viktiga... men hur ofta tänker författare på att prosa faktiskt är besläktad med sång (Nivå 8)? Eller att läsaren inte är medveten om allt som texten gör med hennes hjärna (Nivå 6), och är öppen för ganska omfattande psykologisk manipulation?

Det kan uppstå en konflikt mellan författarens text och vad läsaren "vill" uppfatta i den. Läsaren kan upptäcka budskap som författaren omedvetet (??) lagt in "mellan raderna" (mycket vanligt i dåligt skriven prosa) -- men också, liksom med ett Rorschach-test, kan läsaren ibland "projicera" budskap som inte alls finns i texten.
 
Men alltså... "Vad handlar din bok om?" Vad ska du, författaren, svara på det? Några alternativ:

A) Vinkla svaret efter vad du tror den som frågar vill höra. Vill du att folk ska läsa dina alster eller inte?

B) Begränsa svaret till Nivå 1 och 2. Alltför djuplodande svar kanske skrämmer bort läsaren eller får dig verka som en manipulerande typ. (Och än sen? Läsare vill för det mesta bli manipulerade till att känna vissa känslor -- precis som folk åker berg-och-dalbana för att de vill att det ska kittla i maggropen. Utnyttja det.)

C) Var flummig och undvikande: "Texten är som ett membran -- dess gensvar beror på vilka vibrationer du själv utsänder." (Säg det med skådespelarröst och en outgrundlig min.)

D) Svara inte. Det är nog enklast.


Sunday, May 22, 2016

"DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken" får 4 av 5 stjärnor...

"DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet" fick 4 av 5 stjärnor i Tickmicks Bokblogg.  
Citat:
"Jag var lite fundersam över vad jag skulle tycka om denna bok då det är ytterst sällan som jag läser science fiction. Men den här boken var faktiskt mycket fängslande och lätt- och snabbläst.[...]
"Boken var mycket spännande och medryckande och får därför 4 av 5 stjärnor i betyg."


Läs hela recensionen HÄR.


Friday, May 20, 2016

Om läsarpost...

Det var länge sen jag fick post från läsare.
Jag vet att mina böcker blir lästa, men det gör inte utslag i form av mejl från dem som läst böckerna.
Är detta typiskt för vår tid?

John-Henri Holmberg kommenterade på Facebook:
"Ja, det har blivit betydligt mindre vanligt. Efter fjolårets bok om Häpna! har jag fått två brev, vilket jag tyckte var imponerande. Andra böcker på senare tid har givit färre. Skälet till minskningen är väl gissningsvis att mycket få numera alls skriver brev, och att de som möjligen får impulsen att höra av sig om de inte snabbt hittar en epostadress struntar i att alls skriva. Men som sagt är det här bara min erfarenhet, och gissning."

Är det bara de mest bästsäljande författarna som får läsarpost numera?

Om du har läst nån av mina böcker och vill skriva en rad om det till mig, så finns jag på Facebook -- eller skriv till aryngve [snabel-a] g m a i l [punkt] c o m.

Wednesday, May 18, 2016

Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 2)

Så här går det ofta för dem som ska skriva sin allra första roman (och en hel del som skriver sin andra eller tredje roman också):

Utan några andra förberedelser än en brinnande skaparlust sätter personen entusiastiskt igång med att skriva första kapitlet...

"Kapitel 1 - Det var en mörk och stormig natt. Plötsligt hördes ett skott..."

Och så blir det tvärstopp.
Skaparlusten hjälper inte. Paniken sätter in. "M-men... varför kommer inte orden av sig själva? Jag vet ju att de finns därinne i min hjärna!"

Berättelsen finns i din hjärna... men inte orden. Berättelsen har inte fått formen av en roman ännu. Vi går inte runt med kompletta oskrivna böcker lagrade i våra minnen, hjärnan är inte uppbyggd så. Du måste bearbeta informationen som finns i ditt huvud till en struktur som går att läsa som text.

Så här brukar jag göra -- och inte ens det är en garanti för att det alltid kommer att funka: Gör grundliga förberedelser innan du börjar skriva första kapitlet.

Först måste du skriva ned en sammanfattning av hela berättelsen, och du måste vara väldigt petig med detaljerna i handlingen. Då minskar risken betydligt för att köra fast under skrivprocessen. Denna sammanfattning kallar jag ett synopsis, fast folk tolkar det begreppet olika -- inte alla skriver dem så detaljerat som jag gör.

Tänk på detta synopsis som en konstruktionsritning.

En stor fördel med ett detaljerat synopsis är att det ger dig en överblick över berättelsen, som kan utnyttjas på flera sätt. T.ex.:

- Du kan lättare bygga upp en händelseutveckling steg för steg, så att spänning eller humor stegras successivt till en klimax.

- Du kan få handlingen att på ett smidigt sätt leda till en eventuell fortsättning.

- Eventuella svagheter i handlingen eller karaktärernas beteende är lättare att upptäcka på ett tidigt stadium.

"Men jag vill skapa fritt!" kanske någon invänder. "Alltför mycket fokus på struktur hämmar min kreativitet!"
Skulle du vilja flytta in i ett hus som svajar när det blåser, och vars arkitekt hävdar att "Jag behövde ingen konstruktionsritning, för den bara hämmade mig!"...?

Så svälj stoltheten och börja skriva ditt synopsis. Om du kan teckna, gör gärna också skisser av huvudpersonerna, samt viktiga platser och miljöer i berättelsen. De behöver inte vara snygga nog att visa upp, bara de hjälper dig definiera detaljer som ska beskrivas i texten.

Bara som exempel: Hur ser huvudpersonens ögon ut? Ja, hur beskriver man ögon...? En amatör faller lätt tillbaka på vaga klichéer:

"Hennes intensivt gröna ögon gnistrade av intelligens."

Larv. Ögon gnistrar inte. Det funkar inte som metafor heller -- intelligens visar sig inte som gnistor runt ögonen, utom möjligen i serietidningar. (Och lägg av med gröna ögon, va? Ögonfärg säger ingenting om en persons karaktär.)

Försök rita de där ögonen innan du skriver om dem. Om du inte ens kan det, så finn ett foto på något ansikte du tycker är intressant, och använd det som modell för den karaktär som ska beskrivas i ditt synopsis (och senare i själva texten).

Den slarvigaste beskrivning av en karaktärs utseende jag sett i en professionellt publicerad roman var i Alistair McLeans thriller SEAWITCH (1977). McLean skrev om skurken att han "såg ut som John Wayne". Slappt.

Ett synopsis bör alltså innehålla, i tillägg till den detaljerade handlingen, början till en grundbeskrivning av de viktigaste karaktärerna. Här är det viktigt att lägga märke till vad som gör karaktärer intressanta, och till en del av handlingen. Fråga dig:

- Kretsar handlingen kring bara en person, eller flera? Är detta en "one man show" eller en historia om många människor?

- Vad är handlingens "motor", det som driver händelseförloppet framåt? Är "motorn" i huvudsak yttre skeenden (vulkanutbrott, bankrån, sociala orättvisor, nageltrång) eller personernas inre motivation (rädsla, längtan, avundsjuka, kärlek, Bingolotto-beroende)?

- Exakt vad motiverar karaktärerna till handling? (Eller är de passiva till sin natur? En karaktär måste inte vara handlingskraftig.)

- Vad måste du (författaren) känna till om handling och karaktärer som läsaren inte vet? Håll dig ett steg före läsaren. Skriv en "backstory" (bakgrundshistoria) om huvudpersonerna.

- Fyller karaktären egentligen någon funktion i berättelsen? (Om den inte gör det, varför har du den med då?)

- Vad är huvudpersonens "nyckelscen"? Alla läsare kan förstå och identifiera sig med att en karaktär går och bär på någon händelse eller olycka som präglat personen för resten av livet. Det behöver inte vara något fasansfullt (som t.ex. Lisbeth Salanders barndom), men nånting måste finnas där -- och det måste dyka upp någonstans i berättelsen, även om det bara antyds.
(Faktiskt är det mest effektivt om det bara antyds.)

Det kan ju också vara så att författaren omedvetet (eller fullt medvetet) väver in sina egna personliga "demoner" i sin fiktiva huvudperson, och låter dem bli motorn som driver huvudpersonen. Gärna det, men se till att det funkar som en del av handlingen.

Till exempel funkar det inte i Harold Robbins' roman XANADU att huvudpersonens egentliga "demon" är hans kokainmissbruk, som aldrig ifrågasätts, och att huvudpersonen gång på gång måste stanna upp handlingen för att få tag i sin langare. Läsaren har serverats den falska premissen att romanen skulle handla om något annat, och blir pålurad en monoton, urtråkig skildring av en rik mans drogproblem.

Låt det bli en läxa: Om författaren har obearbetade personliga problem som smyger sig in i texten, så märker läsaren det -- och inte alltid på ett bra sätt. Ska du skriva om dina problem, så gör det hellre medvetet.

Hursomhelst... medan ditt synopsis tar form, kommer du troligen att få nya insikter om berättelsen du tänkt skriva. "Den här bifiguren behöver förklaras mer", eller "hur kommer huvudpersonen egentligen från Punkt A till Punkt B?" Bra! Det betyder att ditt synopsis hjälper dig tänka medvetet om berättelsens struktur. Fortsätt så.

OBS: Ett synopsis i sig behöver inte vara välskrivet eller ens strukturerat. Det får gärna likna en hög löst sammanhängande anteckningar.

Nedan följer ett exempel på ett tänkt synopsis för den icke-existerande Urban Fantasy-romanen Anita Blekemyr, Trolljägare ((c) A.R.Yngve). Lägg särskilt märke till att det som skrivs ned är "work in progress" -- olika möjliga handlingstrådar och val kan testas innan den färdiga texten ens påbörjas.

 -----------------------------------------

 SYNOPSIS: "ANITA BLEKEMYR, TROLLJÄGARE" (Roman, Urban Fantasy)

- Första kapitlet börjar:
"Det var en regngrå morgon i Skövde. Regnet kunde inte spola bort stanken av troll från småstadsdjungelns gator." (Stil: hårdkokt!)

Handling:

Inledning: Först får vi följa huvudpersonen Anita Blekemyr på uppdrag i Skövde, i nutid. Hon jobbar "svart", utan officiellt tillstånd, med att spåra upp och jaga eller fånga in övernaturliga väsen som plågar människor. Ibland tar hon de övernaturligas parti. Det antyds att hon har ett förflutet.

Typer av väsen: Troll, vättar, tomtar. Älvorna dyker inte upp till att börja med. (Är de en del av en "dold elit" i samhället? Älvor låtsas vara människor för att få makt? Testa.)

Idéer:
- Väsen som speglar en orättvis social klasstruktur? (Trollen längst ned, älvorna högst upp?)
-  Vilken roll spelar kön hos övernaturliga väsen? (Varning: Anta inte automatiskt att alla troll är "han" eller "hon"! Kanske könsneutrala väsen?)
- Hur våldsam är Anita Blekemyr? Vilka vapen har hon?
- Förlitar hon sig mest på vapen eller tankeförmåga -- eller bägge?
- Har trollen guld som hon tar för att finansiera sin aktivitet?

Beskrivning av Anita Blekemyr:
ca. 25 år, 160 cm lång, kompakt byggd, vältränad fysik, kort svart hår.
Hon har tre tatueringar: Ett kors på högra handryggen, en trollformel skriven i runor på vänstra handryggen, och på bröstbenet texten "Blodgrupp O" (för sjukhuspersonal).
Ansikte: Smal uppnäsa, grå smala ögon, tunna läppar, blek hy, markerade kindben, ser misstänksam ut.
Annat: Hes röst (orsakad av rökskador vid brand).
På fingrarna bär hon ett antal ringar av silver, som också är amuletter -- och knogjärn.
Utrustning (på jobbet): grova kläder, knäskydd, hockeyhjälm (!), löparskor med broddar, nattikikare för ultraviolett och infrarött ljus, ryggsäck med utrustning (bl.a. krucifix, träpåle + klubba mot vampyrer), vattenpistol med vigvatten, olika knivar, käpp med silverspets, iPad.

Backstory (OBS: Läsarna ska inte veta om hela bakgrunden, bara författaren): Anita Blekemyr föddes på nyårsafton år 1999 av en svensk mor (Anna Blekemyr) och en okänd far. Allt hon har av bevis på faderns identitet är ett gammalt fotografi som hon alltid bär med sig.

Efter en otrygg uppväxt upptäckte Anita som tonåring en anteckningsbok som fadern lämnat efter sig -- med formler och märklig handskrift som beskriver existensen av övernaturliga väsen och fenomen i dagens Sverige.

När hon försökte fråga modern om detta, svarade modern att fadern var "galen" och stack iväg från dem när Anita var tre år gammal för att jaga "hjärnspöken som bara han kunde se". Han kom aldrig tillbaka och modern lyckades inte spåra honom. Av bitterhet förstörde modern all information om faderns namn och vägrar envist att avslöja det för Anita.

När Anita började använda faderns anteckningsbok för att spåra upp honom, kom hon i kontakt med ett hemligt sällskap, "Riddarvakten", vars syften är oklara. Riddarvakten har mäktiga, rika vänner i högstående positioner. De hade något otalt med Anitas far, och talade om att han stulit någon viktig information från dem. När de krävde att få anteckningsboken flydde Anita från sällskapet.

Kort därpå, när Anita besökte sin mors hem, utsattes det för ett brandbombsangrepp kombinerat med ett angrepp av troll -- "Riddarvaktens" lydiga hejdukar.
Anita överlevde (med rökskador som gjorde henne permanent hes), men modern dog.
Anita svor att hämnas, finna sanningen om sin fars försvinnande, stoppa "Riddarvakten" samt att använda kunskaperna hon ärvt för att jaga övernaturliga monster.
(Slut på Backstory)

I inledningen har Anita spårat upp ett särskilt farligt troll som har smak för mordbrand, och dödar det med speciella vapen (se filmen TROLLJÄGAREN!). Trollet dör och vid kroppen finner Anita nya bevis som pekar mot "Riddarvaktens" planer...
("Överraskande vändning" i slutet av romanen: Riddarvakten leds av onda älvor som låtsas vara adliga människor!)

Bevisen är i form av ett slags budkavle-stav med trollrunor, som ger trollen magiska befallningar. Anita försöker lista ut hur dessa budkavlar skickas och varifrån. Hon uppsöker en kontakt som...
 (slut på exempel)
---------------------------

Pröva nu själv att skriva ett synopsis! När det är klart, kommer nästa steg: Att skriva själva manuskriptet.
Fortsättning följer...
Del 1 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.
Del 3 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.

Friday, May 13, 2016

Var du kan låna "DARC AGES - De mörka tidevarven" just nu


Om du vill låna trilogin DARC AGES - De mörka tidevarven så finns den nu på nästan alla svenska bibliotek som e-bok.

E-bokversionen innehåller samma illustrationer som den tryckta utgåvan.

I skrivande stund finns pappersversionen av trilogin att låna i Stockholm (se filialerna Kungsholmens bibliotek och Tranströmerbiblioteket).

De tre delarna heter:
- Uppvaknandet
- Ödemarkens barn
- Slaget om framtiden

 Du kan också be ditt lokala bibliotek beställa pappersversionen.


What does it matter in 900 years?

darcages.com

Tuesday, May 10, 2016

Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 1)

Om man håller på med att skriva prosa tillräckligt länge, börjar (några) folk få för sig att man är en klok och vis människa, som kan ge dem goda råd om hur man ska vara kreativ och skapande.

Det finns sådana författare som ni bör fråga om råd... tyvärr är jag inte en av dem. Mina råd är förfärliga. Dessutom är jag inte speciellt framgångsrik, så vad för "cred" har jag egentligen?

Riktigt bra råd om skrivandets konst och praktik kan ni få från t.ex. Stephen King -- jag rekommenderar varmt hans böcker Dödsdansen (Danse Macabre) och Om att skriva (On Writing). Så egentligen är det ingen mening med att jag börjar bete mig som om jag var "Erfarenhetens Röst"...

Men okej då! Jag måste fylla ut den här bloggen med nånting. Så här kommer första delen av vad som förhoppningsvis blir en lång essä med titeln "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?"

Jag har redan berättat hur DARC AGES-trilogin blev till och kom ut (och kom ut, och kom ut...). Här ska jag fokusera på själva skrivprocessen. Det tekniska.

Först av allt, innan du ens börjar skriva ned orden, måste du ha en riktigt bra idé, eller ännu hellre en djupt personlig vision, en dröm som du inte kan skaka av dig.
Faktiskt har jag fått flera idéer till berättelser från drömmar. Skriv gärna ned intressanta drömmar du har haft. Bolla dem i tankarna och se om de kan bli till en längre berättelse.

Detta betyder inte att du måste skriva en roman med samma struktur som en dröm. Drömmar är uselt redigerade, manuset är en salig röra och slutet är ofta rena fiaskot -- man vaknar och får inte ens veta hur det gick. Det är de bästa bitarna i drömmen som bör tjäna som inspiration.

Är du en "visuell" person? Kan du "göra bilder" i tankarna? Det kan stimulera historieberättaren i dig. Jag tror inte på att en berättelse ska vara alltför abstrakt. Unna dig att dagdrömma. Om det hjälper, dagdröm med hörlurar på och spela musik som får igång fantasin. Ju mer besatt av din vision du är, desto lättare kommer det att bli att skriva en hel roman av den -- och skriva klart och korrekturläsa romanen, få den refuserad många gånger, och så vidare.

Det finns de som säger så här: Jag vill skriva en bok precis som X, min favoritförfattare.

Kanske du har försökt dig på att imitera dina favoritförfattare. Eller skriver fanfiction. Helt OK. Det är alltid en början. Men sen då? Vad är nästa steg? Du måste kliva ut ur dina idolers skugga nån gång. För mig är att bli en "riktig" författare att hitta sin egen grej, vad den än är. Konst är en egotripp.

 (Eller du kan göra som E.L. James, skippa den personliga utvecklingen och istället skriva "Twilight"-fanfiction, bara ändra namnen på Bella och Edward, ge ut resultatet och bli snuskigt rik... men vad är väl ett par hundra miljoner kronor i intäkter? En statussymbol!)

Har du hittat din personliga vision? Känner du att du bara måste, måste uttrycka den i ord? Bra. Då kan vi sätta igång på allvar.

Fortsättning följer...
Del 2 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.





Sunday, May 08, 2016

Nya recensioner av "DARC AGES - De mörka tidevarven"...

Nu rör det på sig -- på en vecka har DARC AGES - De mörka tidevarven fått många nya recensioner av svenska bokbloggare. Några citat:

"Den här boken är iallafall helt olikt någonting annat jag läst förut, men den är lättläst och spännande. Väldigt annorlunda, men på ett bra sätt."
-Karolina Jonsson
 
"Jag rekommenderar er att läsa den!"
-Agnes Bokblogg
  
"Att läsa science fiction väcker tankar, och det här är en bokserie som jag tror YA-läsare helt klart kan gilla."
-Bokhyllan

What does he matter in 900 years?


Tuesday, May 03, 2016

Out now!

DARC AGES Book Two: Children of the Wasteland - Illustrated Edition
UPDATE: The second book of the English version of the DARC AGES trilogy is out now, on Amazon.com.

Monday, May 02, 2016

Vad spelar den för roll om 900 år?

En bild jag gjorde bara på skoj:
Vad spelar den för roll om 900 år?


Story Time: "SEE" (2004)

Of all my short stories, the following one has been published the most (so far): In the e-zine SIMULACRUM in 2004, in the Chinese magazine SCIENCE FICTION STORY in 2005, and in the Swedish magazine MITRANIA in 2005/2006.

For that reason, and because I love the story's idea, I think "See" is the best thing I ever wrote.

----------------------------

SEE
By A.R.Yngve


 She wakes up, and immediately senses something is wrong with her eyes. Maybe she's still dreaming. The bed is under her, the sheets over her body, the bedroom around her... but everything is too... close.

It's hot, much too hot for February. Breathing comes normally, despite the creeping sensation of claustrophobia. A bug, the type that's smaller than a fly, flies across the room, toward the window. Temperature and humidity feels like August. A slight warm draft seeps in through the windowsill vent.

The insect lands on the sheet before her. She rubs her sleepy eyes and squints, then looks at the insect again. It starts to walk toward her... and it doesn't change size. It is somehow too large. The bedsheet is like a photograph on paper, taken from above... and the corners of the bed are placed wrong. As if the bed grew wider near her feet.

She shakes her head. The insect stops, alarmed by her movement, and flies off to the window. The windowframe... looks completely flat. It lies slightly to her left, no more than five feet away. And yet... and yet the farthest end of the frame is the same height as the near end.

She mutters to herself that she's having a dream; this must be the kind where she's inside a photograph — that's right, how amusing, ha-ha, she's in a photograph! — where distance and angles are all off. That insect is standing on the windowpane now — and damn it, it is still the same bloody size as when it sat on her sheets — it looks close enough to touch... in fact, everything in the room looks close enough to touch.

Giggling, she sits up in bed and reaches out for the insect on the pane. Suddenly her arm is up against her face and blocks half her field of view. What's wrong with her coordination? She makes an effort to point her arm away from her, but it just keeps blocking her view, as if it got coiled up against her face.

No matter how much she mentally flails about that mischievous arm, she simply can't reach across the room to the window. She forces her arm down to her side, and suddenly her field of vision is free again — too free. The insect crawls around the windowpane in circles... round and round.

That's odd too: she knows that kind of insect, it comes from the potted plant on the other side of the bedroom. (The pot and plant also seem to be standing too close.) That bug usually bumps into the glass and keeps bumping a while, then gives up when it's sufficiently dizzy and continues flying through the room.

Only this morning, the bug just walks in circles. Each circle looks like a perfect circle, never an oval... only perfect circles. She realizes that if her eyes and the bug's eyes are screwed up at the same time, it might mean something... that can't be put into words.

She wants to go back to sleep... close her eyes until the weirdness goes away. Her heartbeat is too rapid now to allow her to relax, so she crawls out of bed, stands up... and the wall seems to hit her in the face. There's no sound of a bump. A reflex causes her hands to fly up and cover her face, and she's blinded.

An insight hits her. Slowly, she wills her hands to move away from her face, until she can feel the muscles in her arms strain. The slow movement causes an optic illusion: the hands refuse to change size, even as she moves them out, but around them the view appears to zoom out and grow. Like the zoom-effect in the old Hitchcock movie Vertigo. She feels nauseous and staggers to the bathroom door, next to the potted plant...

Again, the walls seem to be in her face as she moves her feet. Looking down, she gets the impression that her legs and feet angle up against her nose with every step. She mumbles incoherent curses and grabs the door handle with her eyes shut. She can feel the door open as it should, feel her feet on the bathroom tile, and fumbles for the light switch.

Click. Safe at last!

Once she has shut the door and turned off the light, she uses the bathroom in the dark. Everything is in its right place. Everything works as it should. Her heart starts to slow down. It was all a hallucination.

Dimly she recalls a warning on yesterday's evening news... some astronomer warning that the expansion of the Universe was slowing down very quickly... what was it that guy said? That the stars might look different and brighter once they didn't rush away from us... she curses all astronomers, from the safety and darkness of her bathroom. Bloody eggheads, screwing with our sense of reality, putting all sorts of weird ideas in our heads...

It occurs to her that people were happier in the Middle Ages, when they believed the Sun revolved around the Earth... a stable, ordered world that never changed.

Once she's done dressing up, washing up, and brushing her teeth (skipping make-up and lipstick), she takes a deep breath and grabs the door handle. Enough with the weird eyesight.

She will step out the door, and everything is going to look n-o-r-m-a-l.

She closes her eyes, opens the door and steps out of the bathroom. With her eyes shut, she kneels down on the bed and finds the clock-radio buttons, where they always are. She fiddles with the controls and finds the station that plays her favorite music...

But there is no music. On every station there's voices. Voices screaming, voices laughing, babbling in mad excitement, praying to God that it will end... she refuses to look. She stabs the channel-switching button until she finds a voice that sounds in control of itself.

It is a man's voice, stuttering yet rational:

"...no reason to panic. There is nothing wrong with your eyes. What has changed is the rules of perception. It boils down to this: During the last few hours... things ceased to look smaller with distance. This is causing worldwide panic and confusion, and of course... caused chaos in road, railroad and air traffic. I advise everyone not to use any sort of motorized vehicle... until the situation has stabilized. A friend of mine who's a scientist is on my phone now... I'll ask him to try and explain what's happening. Are you there, Henry?"

"I hear you... telephones seem to be working, isn't that funny? Okay, I have a theory about this. Just recently the Hubble Space Telescope registered a sharp increase in infrared radiation from deep space. The Universe was heating up real fast — and all stars were suddenly getting brighter... not enough that human eyes would register, not at first. And during the night, observatories across the world reported that the Moon seemed to be falling in toward the Earth. On the other side of the planet, people panicked and thought the Sun was exploding — "

"Is it true, then — is the Sun exploding, oh my God, are we going to die?"

"No no no! Calm down. I know it looks like the Sun just exploded... but if it did, we'd all be dead now! What's happened is... Christ, it's so hard to explain! But it makes sense in a crazy way."

(She opened one eye, looked down at the bedsheet, close beneath her face. It seemed strangely flat and occupied her entire view. Slowly she glanced up at the wall. The wallpaper was right up there against her nose, even though it ought to be three feet away.

She shut her eye and listened, waiting for the explanation that would come, must come before she started to scream.)

"It's funny, y'know... that there's been so very little disagreement among scientists, about how to interpret Einstein's theory of space-time distortion. Most of us used to take it for granted that when the Universe expanded, only the space between the stars increased, not the stars themselves. Well... seems we were being fooled by a trick of the light, so to speak. When the Universe expands, every single thing in it does too. The Sun, the planets, us... everything, swelling. Only we don't... didn't see it before, because the speed of light isn't infinite. And that caused the illusion of perspective. We thought the Sun looked small because it was far away. And it IS far away, don't get me wrong... it still is, or we'd be burned to a crisp now."

"The size of the Sun has changed? Yeah! It has to!"

"The light of the Sun takes eight minutes to reach Earth. We always see it as it looked eight minutes ago! When the Universe was expanding, it looked small, because it WAS that small... eight minutes ago! It, and the Universe, was expanding that fast! When the expansion stopped, things stopped changing size all the time. Which means we're now seeing things at a fixed size. We're finally beholding the world as it really is. There is no perspective. There never was one."

She rushes up from bed, shielding her eyes with one hand, and runs out on the porch. At least she's not screaming...

***

Outside, all traffic had stopped. No traffic, no airplanes, trains... no birds. The sound of melting snow and dripping water filled the air. Other people were outside, across the street, beyond the houses... and all people were the same size, like in an ancient Chinese print. The suburb with its houses seemed to be abruptly cut off at the line of the horizon, as if the world ceased to exist there.

But that wasn't true: a pedestrian appeared at the horizon, equal in size to the people standing on their flat lawns and driveways. His appearance was too sudden, as if the horizon was the edge of sheet of paper, and he had just been hauling himself up from the underside...

A sparrow flew past her, very close — in the brief moment it passed her, the bird seemed large enough to fill the universe. She laughed, feeling drunk. The birds didn't sing. She looked up into the sky. It was clouded, but unusually bright.

The clouds looked like clouds, only they floated too fast and too close. Then the breeze picked up and the clouds began to part, like a speeded-up movie. Exactly half the entire sky caught fire. The brightness was blinding, and she had to look away. A glowing, boiling flame reached out from space, just behind the parting gray clouds, and seemed to rush toward her, straight toward her.

Everyone screamed and looked away from the burning half of the sky... a bright yellow wall of pulsating fire that slowly rolled along the cut-out horizon. She shut her eyes and felt the familiar warmth upon her skin.

The Sun was up.

As long as you don't look, she thought, everything is okay.

The Moon wasn't visible yet, but it would be soon enough — and she would see every crater, every rock pass behind the clouds... maybe she'd see the flag that the Americans had planted there in 1969.

Suddenly she wondered: when the Sun sets, what are the stars going to be like? Looking away from the wall of fire that was the Sun, toward the less-bright half of the sky, she couldn't see planets or stars. The sky and clouds blocked the view.

But sunset would come, more abruptly than usual, and she would see all the planets in their gigantic glory, covering the sky in bullet-like glimpses as they shot past in their orbits. And beyond them, other star systems and other planets, dimmer with distance probably...

And maybe, if she squinted real hard, she would see the surfaces of the passing distant worlds, rushing past so incredibly fast... and she would wave, in the hope that someone on another planet, light years away, would wave back...

Light years away... years ago... but close enough to greet the new next-door neighbors.

---------------------------------------
"SEE" (c) A.R.Yngve 2004, 2006. All rights reserved.

This story and many others are available in the collection THE FACE IN THE DOOR AND OTHER STORIES, for sale on Amazon.com .