Monday, January 16, 2017

"Vad är en ra-dio?"

I min bokserie DARC AGES - De mörka tidevarven, som utspelar sig 900 år in i framtiden, får huvudpersonen Darc (som kommer från 1900-talet) lära sig hur framtidens härskande klass kommunicerar över långa avstånd:
-------------------------------------------------
”Finns det en radio ombord?” frågade Darc när hans mage hade lugnat sig efter den hårdhänta starten. Farkosten var uppe bland molnen igen och ilade norrut över havet. Han var tvungen att upprepa frågan innan Dohan uppfattade den.
”Vad är en ’ra-dio’?” frågade Dohan, som var borta i sina tankar och grubblade över Meijji.
Darc förklarade sig: ”En elektromagnetisk maskin som sänder och tar emot meddelanden. Vad använder du?”
Dohan blinkade till och vaknade ur sitt apatiska, trumpna tillstånd.
”Åh, det... laserpulser, så klart. Vi tar i bruk den sorten som är osynliga för ögat, och de kan nå mycket långt, men jordens krökning sätter en gräns för hur långt, såvida inte de passerar genom de prismatiska tornen som är utplacerade över Castilia.”
--------------------------------------------------
(Darc Ages - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet, Kap. 17. Wela Förlag 2016)

En framtid utan radio? Vi är god väg dit redan nu. I Norge, där jag bor, börjar man avveckla FM-radionätverket i år. Initiativet fick mycket internationell uppmärksamhet och kan komma att imiteras av andra land.

Det kommer ganska säkert en framtid när optiska kommunikationsnätverk ersätter elektriska -- för att utveckligen ständigt pressar mot högre fart -- och inget färdas som bekant snabbare än ljuset.

I bokserien DARC AGES har det uppstått ett postapokalyptiskt feodalsamhälle, där laserkommunikation är förbehållen en liten maktelit. Ingen använder radio och Internet finns inte längre. Berättelsen betonar att laser, som riktar in sig på bestämda mottagare, är en "aristokratisk" form av kommunikation (jag talar bara med dem som jag siktar på), medan radio är en "öppen" kommunikationsform (jag talar till vem som helst vill och kan lyssna).

Är detta en spådom om vart vi är på väg? Tja... snarare en varning.

DARC AGES - De mörka tidevarven finns att låna på bibliotek och att köpa på Bokus.

Sunday, January 15, 2017

Om att skildra sex i litteratur...

Låt oss säga att du ska skriva en roman eller novell där människor blir kära och vill ligga med varandra, eller helt enkelt bara får väldig lust att ligga med varandra...

Hur gör man? Hur skriver man sex "bra"? Knepigt, knepigt.

Det finns få teman som trampar på så många ömma tår (det fanns en tid då man kunde ställas inför rätta för att skriva om sex).
Inga andra litterära teman drabbas av lika mycket hån och åtlöje -- fast ibland misstänker jag att hånet är häcklarens sätt att dölja sin egen ängslan.

Nu snackar jag alltså inte om konsten att skriva pornografi (OBS: detta är inte ett moraliskt omdöme). Huvudsyftet med pornografi är att framkalla upphetsning genom en fiktiv skildring av sex. Alltså behöver den som skriver pornografiskt inte bry sig om att skriva "fint" -- snarare är väl målet att vara så direkt beskrivande av "akten" som möjligt.

Alla som diskuterar temat sex i litteratur tycks vara eniga om en sak: Dåligt skrivna sexskildringar är ofta skrattretande. 

Det finns en scen i filmen The Naked Gun 2 1/2: The Smell of Fear (1991), där en man i rullstol börjar läsa högt ur en dåligt skriven bok:
"His strong manly hands probed every crevice of her silken femininity, their undulating bodies writhing in sensual rhythm, as he thrust his purple-headed warrior into her quivering mound of love pudding." 
(Manus: David Zucker & Pat Proft)

Citatet ovan innehåller de typiska problemen:
- Blomsterspråk
- Eufemismer
- Rent språkliga klumpigheter i beskrivningen ("undulating bodies"?? Är detta ormkroppar?)
- För mycket fokus på yttre handling, inget fokus alls på tankar

Det finns massor av potential för att beskriva en karaktärs tankar medan han/hon/har sex -- om författaren klarar att fokusera. Häng inte upp dig på kroppsdelarnas rörelse.

Naturligtvis är det inte lätt att beskriva vad en person tänker medan han/hon/hen fylls av känslor och intryck som inte är helt "rationella" och entydiga.
Tänk om det egentliga skälet till svårigheten med att skriva om sex är att drifter och instinkter gör oss irrationella, och hotar bilden av människan som en "förnuftig" varelse som "står över djuren"...?
Inte konstigt då, att så många författare stretar med att pressa in "driftsvarelsen" människan i litteraturens rationella, logiska struktur.

''You have to accept the fact that part of the sizzle of sex comes from the danger of sex. You can be overpowered."
- Camille Paglia

Kanske det enklaste vore att strunta i att beskriva något sex alls. "De gick in i sovrummet..." -- och så hoppa till nästa kapitel. Det är ingen skam i det. (Eller?) Fast författare ska väl göra sitt bästa och inte fega ut?

En bra tumregel tycks vara: Ansträng dig att hitta de rätta orden och undvik de andra. Det är synd att det finns så få ord för könsorgan att välja mellan i det svenska språket. Vem sjutton kom på tanken att f***a skulle vara ett vackert ord? Är "sköte" det enda snygga ordet vi har som inte lockar till skratt?

Sex är också svårt att skildra i fiktion för att vad du än skriver om, kommer läsaren att tro att "detta måste vara vad författaren går igång på"... eller ännu pinsammare: "denna sexskildring kan vara baserad på något som författaren själv har varit med om"... eller ännu pinsammare: "denna text avslöjar så mycket okunnighet att författaren uppenbarligen har väldigt lite eller ingen sexuell erfarenhet."

Du kan också bli hämmad -- i år 2017? Javisst! Vi lever i en starkt moralistisk epok där någon alltid fördömer någon -- av rädslan för att stöta någon. Det hjälper ju inte kreativiteten att tänka: "Vad ska mina föräldrar/vänner/barn tro om de ser att jag har skrivit det här?"

Låt oss gå rakt på sak här: Det kan mycket väl hända att den som börjar skriva en sexscen "går igång" av det. Däri ligger en fallgrop: Distansen går förlorad, och därför en del av omdömet. Att författaren blev upphetsad är inte detsamma som att texten blev bra. (Tänk dig att du skriver en text medan du är ordentligt berusad, och läser resultatet när du har nyktrat till. Jag slår vad om den inte verkar lika bra som när du först skrev den.)

Jag har hört någon säga (se nedan) att sexskildringar är bäst om de bidrar till karaktärsskildringen i texten. Då infinner sig frågan: Vad kan karaktärernas sexualitet och sexuella aktivitet uttrycka om dem som personer? Deras utveckling och "livsväg"? Ganska mycket, egentligen.

Det är frestande att skriva om sex antingen som väldigt enkelt och enbart positivt (alla karaktärer har fantastiska orgasmer varje gång de försöker), eller som en källa till drama, problem och konflikter (som gör berättelsen mer spännande)...

Vet ni vad som är svårast? Att skriva om sex på ett "vardagligt" sätt, som om det vore lika självklart som att äta eller sova. Jag blir imponerad när jag ser någon lyckas med det.

Poddradioprogrammet Snedtänkt har vigt ett helt avsnitt åt temat samlagsskildringar i litteraturen:

Snedtänkt med Kalle Lind: Om sex i litteratur 

Poddavsnittet rekommenderas till alla som -- liksom jag -- undrar över hur man ska skriva om sex.

Jag ska erkänna att jag har "fegat ut". Jag tycker det är jättesvårt att skriva om sex -- och det blir bara ännu svårare om böckerna riktar sig till ungdomar. I mina kommande böcker, har jag beslutat mig för, ska det förekomma fler icke-heterosexuella karaktärer -- och de ska också ha relationer med andra personer, precis som de väldigt "straighta" karaktärer jag hittills hållit mig till i böckerna.

Blir det lätt? Knappast. Men jag gillar den skrivarmässiga utmaningen.

Se även:
- "Bad Sex Awards" i tidningen The Guardian
"Bad Sex In Fiction Award" i tidskriften Literary Review
- "And the good sex award goes to..." i tidningen The Telegraph

Friday, January 13, 2017

Här kan du låna min bokserie TERRA HEXA

Jag har fått publicerat rätt många böcker på svenska vid det här laget.
Om du inte har läst mina böcker förut och är nyfiken på dem, kan du alltid gå till biblioteket och låna!
Här är den första av dem:
TERRA HEXA
En serie äventyrsböcker för större barn och ungdomar som gillar fantasy/SF. Den har fått flera goda recensioner.

Två oskiljaktiga systrar, Henna och Gala, lever på planeten Terra Hexa - en plats där solen aldrig går ner. Tillsammans ger de sig ut på en äventyrlig resa för att finna sanningen om sin värld. De kommer att behöva all sin list, skönhet och klokhet...

Bokserien Terra Hexa (Del I-III) finns att låna som tryckt bok -- både i originalutgåva och nyutgåva -- på flera bibliotek. Kolla med ditt lokala bibliotek, eller på de större regionala biblioteken.


Den tryckta utgåvan av Terra Hexa-böckerna finns att låna på följande bibliotek:


Stockholms Stadsbibliotek
Skärholmens bibliotek (Stockholm)
Östermalms bibliotek (Fältöversten) (Stockholm)

Stadsbiblioteket Göteborg
Lundby (Göteborg)
Angered (Göteborg)
Kortedala (Göteborg)
Kyrkbyn (Göteborg)
Linnéstaden (Göteborg)
Torslanda (Göteborg)

HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län):
Bollnäs
Gävle
Hofors
Hudiksvall
Ljusdal
Nordanstig
Ockelbo
Ovanåker
Sandviken
Söderhamn

Trollhättans Stadsbibliotek 
Borås Stadsbibliotek
Sandareds bibliotek
 
Folkbiblioteken i Lund
Malmö stadsbibliotek

E-bokversionen av Terra Hexa finns på dessa bibliotek (OBS! Listan är inte komplett):

Stockholms Stadsbibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek 
Stadsbiblioteket Göteborg

Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås 
Lerums bibliotek

Åre kommun
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek 

Bibliotek Värmland
HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
 
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek 

Terra Hexa finns också som talbok/e-ljudbok (streaming) på många bibliotek.

Thursday, January 12, 2017

"What's in a name?" Om namn i fiktionen

"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."

- William Shakespeare, Romeo and Juliet 

Med all respekt för Shakespeare, så tror jag att författare bör välja namn på platser, karaktärer och dylikt med stor omsorg. (Han kallade inte sin pjäs "Heinz & Berta" heller.)

Jag har lagt märke till i verkliga livet, hur en del människor är väldigt petiga med att inte vilja tilltalas med sina förnamn, utan med sina smeknamn... eller hellre vill tilltalas med sina efternamn.

Ens eget namn kan kännas som en illasittande kostym, som någon välment förälder har valt utifrån sina egna preferenser. Du kanske heter Nisse Olsson, men du känner dig som Erik Hammarstål. Och visst kan ett "dåligt" namn påverka ens framgång negativt.

Detta gäller även författarens eget namn. Om du verkligen heter Melvin Podznofsky, så råder jag dig att välja en pseudonym. (I förtexterna till en Hong kong-film stod faktiskt namnet "Linda Kuk"! Tänk dig det på ett bokomslag.)

Ett vackert namn "sjunger". Det har en tilltalande melodi. Lumumma låter trevligare än Takete.

Så vad ska dina karaktärer heta? J.K. Rowling kom undan med väldigt tillgjorda namn som "Snape" och "Dumbledore", fast sånt funkar fint i barnböcker. Där kan en person heta "Eva Hjelte" eller "Skurkus McSlemboll."

Skriver du för vuxna läsare, bör karaktärernas namn passa berättelsen och dess miljö. En svensk polisfigur kan heta "Sven Hassel"... "Kurt Wallander" är helt OK... men "Johan Falk" är farligt nära det parodiska.

Amerikaner är av någon anledning enormt förtjusta i namnet "Jack". Det dyker upp väldigt ofta ("Jack Reacher" t.ex.). Efternamn av typen "Reacher", "Roper" eller "Hunter" telegraferar: "detta är en handlingsmänniska och en historia med tonvikten på action."
(Personligen avskyr jag den sortens namn. Men tycke och smak, liksom...)

Om det är knepigt att komma på namn som låter både verkliga och bra, använd Google. Sök på "birth names" för olika land. Kolla upp vad ett namn faktiskt betyder på ett visst språk.

Var inte så förbenat anglosaxisk jämt! Det var förr som alla karaktärer förväntades ha namn som lät brittiska eller irländska. I dagens värld där folk reser och flyttar mycket, är det realistiskt att t.ex. en IT-firma har anställda med namn från olika delar av världen, eller att ett universitet har studenter från många olika land och kulturer.

Karaktärens namn kan antyda en del personfakta och bakgrund. Överklassnamn t.ex. kan låta som om personen kommer från en miljö med strikta konventioner, som lätt kan kännas igen:
"Vet ni vem jag är? Jag är Percy Witt-Bratthage!"

Är det bra att använda namn som uppenbart hänvisar till verkliga personer? Var försiktig. Om du skriver om en politiker som heter "Barocky Obema" är du ute på tunn is. Inte för att du ska bli stämd eller så, men för att det kan låta väldigt fånigt.
När jag var yngre, hade jag en karaktär som var forskare och hette "Carl Sayers" -- det namnet skulle jag inte ha valt idag.

För fantasy-karaktärer gäller uppenbart andra regler. Du kan komma undan med väldigt krystade och tillkrånglade namn. Det smarta är att konstruera namn som
A) låter bra,
B) inte är alltför uppenbara, som t.ex. "Meandark Grimdeathor", och
C) inte låter som om du stjäl från Tolkien.

I science fiction, och i synnerhet varianterna "Alternativ Historia" och "Steampunk", används historiska personers namn med flit. Detta betyder inte automatiskt att en karaktär med namnet "Abraham Lincoln" måste uppföra sig som den historiske Abraham Lincoln... men tveklöst färgar lite av den verklige personens "utstrålning" av sig på den fiktive Lincoln.

Men detta kan förleda författaren till att bli slarvig. Vad motiverar karaktären? Varifrån kommer den? "Alla vet väl vem Abraham Lincoln är! Jag behöver inte förklara någon bakgrund!" tänker den slarvige författaren -- och glömmer bort helt grundläggande saker om hur man bygger upp en karaktär.

Vill du vara riktigt originell, läs manuskript från forntiden. Där finner du namn och namnstrukturer som verkligen kommer "från en annan värld":
Ninlil
Aga of Kish
Humbaba...

Eller så kan din huvudperson heta precis likadant som du -- då uppstår den effekt som kallas metafiktion, eller möjligen "fejkad självbiografi".

Så vad är då ett riktigt "vinnande" namn på en karaktär? I verkligheten kan det vinnande namnet vara "Loser" och det "förlorande" namnet "Winner". Tugga på den!


Monday, January 09, 2017

Gratisläsning: "The Club That Wouldn't Let Anyone In"

Varför suktar vi efter vissa saker och platser? Vad är lockelsen med "VIP-rummet", det mytomspunna Stället Där Alla Som Är Något minglar med varandra? Varför denna ängslan för att inte vara "inne"?

Det är temat för min lite udda novell "The Club That Wouldn't Let Anyone In", som du kan läsa gratis HÄR.

Citat:
"It was me and V.V., we started the bar or club or whatever you want to call it. But it was just a joke, you see? We were just playing a prank. Nobody was going to get hurt. I didn't want anyone to die..."

Denna berättelse kommer att ingå i novellsamlingen PRECINCT 20: Dead Strange, som ges ut i år på Amazon.com.

Thursday, January 05, 2017

Pocketversionen av "DARC AGES Book One: The Awakening" ute nu!

År 2016 släpptes den engelska versionen av bokserien DARC AGES som e-bok på Amazon.
Nu i år kommer den engelska versionen också att ges ut som pocketbok!

Första delen finns nu att köpa på Amazon.com. Del II-III kommer som pocket i år.

Pocketversionen innehåller samma illustrationer som e-bokversionen.

Läs ett längre utdrag ur den engelska utgåvan HÄR.

Recensioner av första delen i bokserien finner du HÄR.

Några recensionscitat:

"Boken var mycket spännande och medryckande och får därför 4 av 5 stjärnor i betyg."
-Tickmicks Bokblogg
"Om DU gillar science fiction får du inte missa den här trilogin! Den har fått mig att vilja läsa mera science fiction."
-Svenska Böcker
"För att vara flera kategorier jag normalt inte brukar finna intressanta så var den väldigt underhållande." (Betyg: 4 av 5 stjärnor)
-Bokbacon
"Späckad med alla möjliga sorters händelser. Små, stora, dystra, ljusa, kärleksfulla och cyniska. Alla väldigt välskrivna."
"Jag är hård när jag ger den en nia."
-Boker Bokblogg


DARC AGES Book One: The Awakening (engelsk pocketbokutgåva)

Monday, January 02, 2017

Bokskåpet rekommenderar "DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet"

Bokbloggen Bokskåpet har recenserat första delen av min bokserie DARC AGES - De mörka tidevarven.

Citat:
"Det är riktigt spännande och intressant att läsa Uppvaknandet och jag kommer absolut att läsa de andra delarna! Rekommenderas!"

Läs hela recensionen HÄR.
----------------------------------------



En introduktion till bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven, från den officiella websiten:

År 1999-2000 kom den episka äventyrsromanen DARC AGES ut för första gången som illustrerad webbföljetong. Nu har hela historien äntligen kommit ut på svenska som romantrilogin DARC AGES - De mörka tidevarven.

Äventyret börjar
År 1999 låter David Archibald frysa ned sig medan han är döende i cancer. Han väcks upp i framtiden och blir botad... men han har vilat nio hundra år för länge. Jorden har genomgått stora förändringar. Den mörka medeltiden lever på nytt, men som en märklig blandning av ålderdomliga samhällsskick och avancerad teknologi. David måste starta livet på nytt och får namnet DARC...  

Hjältar, skurkar och monster
Darc är inte den ende hjälten i DARC AGES - De mörka tidevarven. Hans kamp för att överleva och förändra världen blandar in flera andra karaktärer, onda och goda, i en världsomspännande konflikt. Han möter riddare i rustning, tragiska mutanter, ohyggliga monster, modiga kvinnor, talande robotar och nattsvarta skurkar.

Äventyret fortsätter
De mörka tidevarven slutar inte med trilogin. Nya böcker i serien är på väg att skrivas. Nästa del blir DARC AGES - De mörka tidevarven - Fjärde boken. Bli med på äventyret redan nu!
DARC AGES - De mörka tidevarven Bok 1-3 finns att köpa i nätbokhandlar och att låna på svenska bibliotek som e-bok och pocket.

Om litteraturens inneboende paranoida drag

En av mina små teorier om fiktion är att läsare kräver mycket mer "intern logik" av fiktiva karaktärer och fiktiva scenarion, än de förväntar sig av verkliga människor och deras liv. 
(Varför det är så kan förstås diskuteras. Är det som kompensation för en "kaotisk" verklighet, eller en indirekt konsekvens av litteraturens inneboende struktur? Jag säger som norrmännen: Ha'kke peiling.)

I verklighetens vardag sker det då och då saker som är "oförnuftiga", slumpmässiga och utan mening i något större sammanhang -- du nynnar en sång, tappar bort något, råkar hitta en sedel på gatan, får plötsliga infall, drabbas av en tillfällig trafikolycka, stöter ihop med en gammal bekant från studenttiden...

I en roman eller novell, eller film eller TV-serie, MÅSTE sådana händelser "betyda" något och ingå i ett större sammanhang.

Om verkligheten faktiskt var sådan, skulle vi alla bli sjukligt misstänksamma. 
Du nynnar en sång? Det måste betyda att sången är ett förträngt minne av en oerhört viktig händelse som kommer upp till ytan!
Tappade du bort något? Senare visar det sig att det du tappade betyder liv eller död!
Råkar du hitta en sedel på gatan? Om du plockar upp den kommer du att trasslas in i en händelsekedja som vänder upp och ned på din tillvaro!
Hamnar du i en trafikolycka? Det var arrangerat av din gamle bekanta, som hittade saken du tappat, hörde dig nynna den där sången och insåg att du visste för mycket! Allting hänger ihop!

Deckargenren är den allra mest "paranoida" i sitt insisterande på berättelsens interna logik, och i sin oskrivna lag att det som sker i berättelsen måste vara "meningsfullt" för handlingen och karaktärerna.

Men tänk efter: Vi förväntar oss att deckare ska vara "logiska", samtidigt som vi utan vidare godtar att huvudpersonen tycks vara fast i en mardröm.

Är det inte lite kusligt att Miss Marple tycks förföljas av ond bråd död? Hon kan inte resa nånstans i England utan att någon blir mördad i närheten. Är det inte lite underligt att hon ska blanda sig i varenda mord som råkar inträffa där hon befinner sig? (Blir du privatspanare så fort du hör talas om ett mystiskt dödsfall i staden där du bor?)
En normal, verklig gammal tant skulle bli fnoskig: "Varför händer detta mig vart jag än åker? Är någon ute efter mig? Är hela mitt liv en ond dröm?"

Miss Marple och våra andra fiktiva hjältar får inte börja misstänka att de befinner sig i en fiktion. (När besättningen på Enterprise reser tillbaka till 1980-talet, får de inte gå förbi en biograf som visar en Star Trek-film... men jag kommer bort från ämnet.)

Läsare (och författare!) blir mest tillfredsställda av ett slut som gör hela berättelsen meningsfull: Alla trådar nystas upp, alla karaktärer uppfyller något större syfte, händelserna får i slutändan en innebörd som är mer än summan av dess innehåll.

På samma gång blundar vi för hur bisarrt det skulle vara att leva i en så "ordnad" tillvaro.

Jag gillar "bra" slut, och försöker skriva sådana om jag kan. Men jag tror inte att det verkliga livet är en "välskriven" historia... och ibland frågar jag mig om litteraturen inte riktigt "klarar av" att beskriva en ologisk, kaotisk och ostrukturerad värld, hur mycket den än försöker. Det är något i själva romanens form som pressar fram ett krav på "mening".

Ta till exempel Paul Austers roman City of Glass. Visst, romanen är en mycket välskriven "metafiktion" som leker med -- och utmanar -- deckargenrens krav på "dolda sammanband"... Visst, historien och huvudpersonen blir mer och mer "irrationella", tills läsaren undrar om allt som hänt bara är en hallucination...

Men våra "läsarhjärnor" försöker ändå finna en "högre mening" med berättelsen, till och med om den är metafiktion. Även om författaren personligen hade skrikit i läsarens öra: "Det finns ingen 'mening' i den här romanen annat än att säga att den är fiktion!" så skulle minst en läsare reagera: "Vad menar han egentligen med det?"

Detta är inte ett fördömande av litteraturen, bara en observation...

För min egen del har jag ett litet knep för att motverka dilemmat som jag beskrivit här (att en historia blir för logisk och sammanhängande så att det uppstår en "paranoid" känsla av att ingenting lämnas åt slumpen).

Jag kan inte göra mina romaner och noveller lika ostrukturerade som det verkliga livet -- de skulle antagligen bli oläsliga --  men jag kan krydda berättelsen med några "galna", gärna komiska detaljer som uppenbarligen inte hör till handlingen.

För vi kan ju se det komiska i verklighetens nonsens... så varför inte också inkludera lite komiskt nonsens i fiktionen?