Här fortsätter min essä om skrivandets hantverk:
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" Del 5: Första Kapitlet
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" Del 5: Första Kapitlet
Tidigare delar:
Äntligen ska vi testa att skriva första kapitlet av den hypotetiska Urban Fantasy-romanen "Anita Blekemyr, Trolljägare" som jag använt som exempel i denna löpande essä. Vi skall alltså använda de tidigare delarnas bakgrundsmaterial, synopsis, karaktärsskisser etc. som grunden för den text som läsaren ska läsa.
Låt oss testa olika "första meningar".
Ett mycket uppskattat sätt att börja en berättelse är in media res (latin, ifall nån undrar), där läsaren slungas direkt in i en pågående handling utan alltför mycket förklaringar.
Ett mycket uppskattat sätt att börja en berättelse är in media res (latin, ifall nån undrar), där läsaren slungas direkt in i en pågående handling utan alltför mycket förklaringar.
Så här skulle en inledning i stilen in media res kunna se ut:
----------------
ANITA BLEKEMYR, TROLLJÄGARE
av A.R.Yngve
Kapitel 1
Det var en regngrå morgon i Skövde. Regnet kunde inte spola bort stanken av troll från småstadsdjungelns gator...
----------------
Stopp! Den ovanstående raden var med som exempel redan i Del 1, men det är inget skäl att tjyvhålla på den. Stryk den. Lärdom: "Kill your darlings."
Börja om:
-------------
Kapitel 1
Regnet strilade över Skövdes gator en regngrå morgon...
-------------
Hoppsan! Det där var ett exempel på "tårta på tårta"... ett mycket vanligt misstag i den allra första versionen av en prosatext (som också kallas "first draft"). Lärdom: Skriv om tills det låter rätt.
Börja om igen:
----------
Kapitel 1
Skövde. Skit. Jag är fortfarande kvar i Skövde... genomvåt och sömndrucken... medan regnet strilar ned över regnrocken, mina genomvåta byxor och in i stövlarna. Jag heter Anita Blekemyr, och jag är på jakt efter troll.
----------
Nu börjar det likna nåt.
Hårdkokt inledning. Fokuset på huvudpersonens sinnesintryck gör berättelsen "levande". Mycket information komprimerad i ett par meningar...
...men intrycket dras ner av det krystade försöket till referenshumor.
Alla har sett APOCALYPSE NOW ("Saigon... shit. I'm still only in Saigon.") Stryk den biten.
Lärdom: Lita på att din berättelse kan "stå på egna ben". Använd inte referenser som en krycka.
Nytt försök! Vi håller oss till "första person", och avstår från frestelsen att ta i ända från tårna:
-----------------
Kapitel 1
Klockan är fem, en mörk regngrå septembermorgon i Skövde.
----------------
Lite torrt, inte mycket poesi, misstänkt lik en deckare. Men om man bygger vidare på det...
---------------
Kapitel 1
Klockan är fem, en mörk regngrå septembermorgon i Skövde.
Jag har spanat hela natten, och har kommit till källarvåningen på ett stort parkeringshus nära centrum. Regnet utanför har blött ned regnrocken, läckt in i stövlarna och gjort byxorna genomvåta. Kroppen längtar efter mat, rena kläder och en varm säng, men jag vill inte ge upp och åka hem riktigt än.
För stanken av mitt byte är nära. Bytet är här, någonstans i skuggorna, och letar efter någonstans att gömma sig när regnet lättar och solen kommer fram. Bytet vet att direkt solljus betyder döden.
Det här bytet har ställt till problem i trakten en längre tid. När jag fick tips om att en stor, hårig figur hade setts till nära en brinnande flyktingförläggning, började jag misstänka ett eldtroll. Dom har blivit allt vanligare på sista tiden, och dom gillar att leka med eld.
Varför? Tja... troll är i allmänhet rätt korkade -- kanske dom bara tycker det ser vackert ut när det brinner.
Källarvåningen är folktom, och halvfull av parkerade bilar. Det är lördag morgon, inga tidiga pendlare syns till. Bara några av lysrören i det låga betongtaket är påkopplade. Gott om skuggor att gömma sig i.
Bytet är ett troll, kanske två, inte större än två meter, de riktigt stora vågar sig aldrig in i tätorter. Parkeringshus har blivit populära gömställen för troll. Dom undviker fortfarande folk och trafikerade vägar, men dom har lärt sig att inte vara rädda för parkerade bilar. Några tycker till och med om att...
...äta bildäck. Jag ser i raderna av parkerade bilar en som verkar ha sjunkit ihop baktill. Jag tänder den ultravioletta strålkastaren på geväret och springer mot bilradens ände. Stövlarna har extra mjuka sulor som inte för oväsen.
Nu hör jag ljudet av något stort som äter och tuggar. Stanken av troll -- som en blandning av skit, koppar och multnade löv -- blir starkare.
Där! En mörk figur, med mycket stripig lång päls som på en myskoxe, hukar sig bakom den hopsjunkna bilen. När min UV-strålkastares ljus når figuren, rycker den till och släpper det halvtuggade däcket. Varelsen stirrar på mig med två små, runda, koboltblå ögon och skakar hjälplöst som i kramp.
Segerruset strömmar genom kroppen, kicken som jag älskar, belöningen för slitet. Bytet är fångat . Trollet koagulerar i det simulerade solljusets strålar, förvandlas på ett par sekunder till en staty som spricker och krackelerar. Håret löses upp i ett moln av damm.
Jakten är över. Det kittlande ruset känns fortfarande i armar och ben, jag kan inte stå still -- men det är bråttom. Jag slår av UV-strålkastaren samlar in ett litet prov av det koagulerade trollet i en plastpåse, tar ett foto av figuren till min databas, och plockar fram hammaren ur ryggsäcken.
Jag måttar ett slag med hammaren mot trollfigurens huvud, och det splittras i stinkande skärvor och bitar som liknar gips. Om figuren fått stå kvar, skulle kanske vanligt folk börja undra och snoka.
Jag stoppar undan hammaren och ska sticka iväg... men så får jag syn på något som får mig att tvärstanna. Det här trollet hade haft något föremål fastknutet i håret, och det föll till golvet när håret gick upp i rök.
Jag lutar mig över det dammiga föremålet, lyser på det med den lilla ficklampan och flämtar till -- så att jag andas in trolldamm. Det sticker i halsen och jag börjar hosta. Den satans gamla skadan i luftrören gör sej påmind igen.
Jag kämpar med att sluta hosta och granskar föremålet på nära håll. Det är en budkavle -- med trollrunor inristade. Jag glömmer genast smärtan i halsen och hostan är som bortblåst.
Sen när började troll gå med budkavlar? Och dom runorna ser alldeles för snirklade och välskrivna ut för att ett trolls grova, klumpiga fingrar ska ha ristat in dem.
Även om troll inte kan läsa, kan sådana runor styra deras beteende, lika säkert som att ett program kan styra en dator. Jag börjar läsa runorna, men hejdar mej. Det hörs fotsteg från trapphuset vid utgången. Jag måste sticka. Jag stoppar på mig budkavlen med höger hand... och så fort jag rör vi träet, känner jag hur dess trolldom börjar viska i mitt huvud:
"Bränn husen där främmande människor bor... och staden ska bli din. Trollens kung befaller."
Jag byter genast hand -- högerhandens baksida är tatuerad med ett kors, men det är inte starkt nog mot trolldomen. På vänstra handens baksida har jag låtit tatuera trollrunor som skyddar mot andras vilja.
Dom funkar; viskningen i huvudet dör genast bort.
av A.R.Yngve
Kapitel 1
Det var en regngrå morgon i Skövde. Regnet kunde inte spola bort stanken av troll från småstadsdjungelns gator...
----------------
Stopp! Den ovanstående raden var med som exempel redan i Del 1, men det är inget skäl att tjyvhålla på den. Stryk den. Lärdom: "Kill your darlings."
Börja om:
-------------
Kapitel 1
Regnet strilade över Skövdes gator en regngrå morgon...
-------------
Hoppsan! Det där var ett exempel på "tårta på tårta"... ett mycket vanligt misstag i den allra första versionen av en prosatext (som också kallas "first draft"). Lärdom: Skriv om tills det låter rätt.
Börja om igen:
----------
Kapitel 1
Skövde. Skit. Jag är fortfarande kvar i Skövde... genomvåt och sömndrucken... medan regnet strilar ned över regnrocken, mina genomvåta byxor och in i stövlarna. Jag heter Anita Blekemyr, och jag är på jakt efter troll.
----------
Nu börjar det likna nåt.
Hårdkokt inledning. Fokuset på huvudpersonens sinnesintryck gör berättelsen "levande". Mycket information komprimerad i ett par meningar...
...men intrycket dras ner av det krystade försöket till referenshumor.
Alla har sett APOCALYPSE NOW ("Saigon... shit. I'm still only in Saigon.") Stryk den biten.
Lärdom: Lita på att din berättelse kan "stå på egna ben". Använd inte referenser som en krycka.
Nytt försök! Vi håller oss till "första person", och avstår från frestelsen att ta i ända från tårna:
-----------------
Kapitel 1
Klockan är fem, en mörk regngrå septembermorgon i Skövde.
----------------
Lite torrt, inte mycket poesi, misstänkt lik en deckare. Men om man bygger vidare på det...
---------------
Kapitel 1
Klockan är fem, en mörk regngrå septembermorgon i Skövde.
Jag har spanat hela natten, och har kommit till källarvåningen på ett stort parkeringshus nära centrum. Regnet utanför har blött ned regnrocken, läckt in i stövlarna och gjort byxorna genomvåta. Kroppen längtar efter mat, rena kläder och en varm säng, men jag vill inte ge upp och åka hem riktigt än.
För stanken av mitt byte är nära. Bytet är här, någonstans i skuggorna, och letar efter någonstans att gömma sig när regnet lättar och solen kommer fram. Bytet vet att direkt solljus betyder döden.
Det här bytet har ställt till problem i trakten en längre tid. När jag fick tips om att en stor, hårig figur hade setts till nära en brinnande flyktingförläggning, började jag misstänka ett eldtroll. Dom har blivit allt vanligare på sista tiden, och dom gillar att leka med eld.
Varför? Tja... troll är i allmänhet rätt korkade -- kanske dom bara tycker det ser vackert ut när det brinner.
Källarvåningen är folktom, och halvfull av parkerade bilar. Det är lördag morgon, inga tidiga pendlare syns till. Bara några av lysrören i det låga betongtaket är påkopplade. Gott om skuggor att gömma sig i.
Bytet är ett troll, kanske två, inte större än två meter, de riktigt stora vågar sig aldrig in i tätorter. Parkeringshus har blivit populära gömställen för troll. Dom undviker fortfarande folk och trafikerade vägar, men dom har lärt sig att inte vara rädda för parkerade bilar. Några tycker till och med om att...
...äta bildäck. Jag ser i raderna av parkerade bilar en som verkar ha sjunkit ihop baktill. Jag tänder den ultravioletta strålkastaren på geväret och springer mot bilradens ände. Stövlarna har extra mjuka sulor som inte för oväsen.
Nu hör jag ljudet av något stort som äter och tuggar. Stanken av troll -- som en blandning av skit, koppar och multnade löv -- blir starkare.
Där! En mörk figur, med mycket stripig lång päls som på en myskoxe, hukar sig bakom den hopsjunkna bilen. När min UV-strålkastares ljus når figuren, rycker den till och släpper det halvtuggade däcket. Varelsen stirrar på mig med två små, runda, koboltblå ögon och skakar hjälplöst som i kramp.
Segerruset strömmar genom kroppen, kicken som jag älskar, belöningen för slitet. Bytet är fångat . Trollet koagulerar i det simulerade solljusets strålar, förvandlas på ett par sekunder till en staty som spricker och krackelerar. Håret löses upp i ett moln av damm.
Jakten är över. Det kittlande ruset känns fortfarande i armar och ben, jag kan inte stå still -- men det är bråttom. Jag slår av UV-strålkastaren samlar in ett litet prov av det koagulerade trollet i en plastpåse, tar ett foto av figuren till min databas, och plockar fram hammaren ur ryggsäcken.
Jag måttar ett slag med hammaren mot trollfigurens huvud, och det splittras i stinkande skärvor och bitar som liknar gips. Om figuren fått stå kvar, skulle kanske vanligt folk börja undra och snoka.
Jag stoppar undan hammaren och ska sticka iväg... men så får jag syn på något som får mig att tvärstanna. Det här trollet hade haft något föremål fastknutet i håret, och det föll till golvet när håret gick upp i rök.
Jag lutar mig över det dammiga föremålet, lyser på det med den lilla ficklampan och flämtar till -- så att jag andas in trolldamm. Det sticker i halsen och jag börjar hosta. Den satans gamla skadan i luftrören gör sej påmind igen.
Jag kämpar med att sluta hosta och granskar föremålet på nära håll. Det är en budkavle -- med trollrunor inristade. Jag glömmer genast smärtan i halsen och hostan är som bortblåst.
Sen när började troll gå med budkavlar? Och dom runorna ser alldeles för snirklade och välskrivna ut för att ett trolls grova, klumpiga fingrar ska ha ristat in dem.
Även om troll inte kan läsa, kan sådana runor styra deras beteende, lika säkert som att ett program kan styra en dator. Jag börjar läsa runorna, men hejdar mej. Det hörs fotsteg från trapphuset vid utgången. Jag måste sticka. Jag stoppar på mig budkavlen med höger hand... och så fort jag rör vi träet, känner jag hur dess trolldom börjar viska i mitt huvud:
"Bränn husen där främmande människor bor... och staden ska bli din. Trollens kung befaller."
Jag byter genast hand -- högerhandens baksida är tatuerad med ett kors, men det är inte starkt nog mot trolldomen. På vänstra handens baksida har jag låtit tatuera trollrunor som skyddar mot andras vilja.
Dom funkar; viskningen i huvudet dör genast bort.
Medan jag springer iväg mot garagets port är jag både upprymd och förargad. Det här var jag inte beredd på. Jag har snubblat över nåt stort. Någon -- någon högt upp -- försöker mobilisera troll mot människor. Jag måste ta reda på vem "någon" är innan han eller hon hittar mig. Jag föredrar att jaga framför att bli jagad.
Jag heter Anita Blekemyr. Jag jagar mest på natten. Det är enklast så.
-------------
Inte så illa! Kan behöva en redigering, men som första kapitel i en Urban Fantasy-roman är det inte skräp.
I nästa del ska vi analysera detta första kapitel, se vad som funkar och vad som kunde vara bättre, och lära oss skriva bra prosa genom att avsiktligt skriva dålig prosa.
