Det finns exakt EN passage i denna roman som jag tycker är verkligt bra.
Det är den passage där Heinlein i detalj beskriver ett framtida "fallskärmsjägaranfall" -- där huvudpersonen, en soldat i ett rymdkrig mot "bugs" -- slåss i en slags exoskelett-rustning. Beskrivningen av rustningen och dess användargränssnitt var så långt före sin tid, att den verkar avancerad även idag.
Resten av romanen är ett tråkigt, oärligt sömnpiller.
Jag kunde gå in på bokens tråkiga politiska predikningar, som påminner om att höra en gaggig släkting grumsa under julmiddagen. (Tyst, farbror Ezra, ingen vill höra vad du tycker om att återinföra spöstraff i skolan!)
Jag kunde gå in på den oärliga skildringen av militärlivet... och eufemismerna och dubbelsnacket som uppenbarligen försöker intala läsaren att krig är ett okomplicerat, oblodigt pojkäventyr.
Men mest vill jag betona hur TRÅKIG denna bok är. Det förekommer väldigt lite faktisk strid i den. Mestadels handlar det om det antiseptiska, otroligt konfliktfria militärlivet mellan uppdragen -- och predikningarna. De idiotiska predikningarna.
Heinlein kunde skriva bra, till och med väldigt bra SF-berättelser. Men detta är inte en av dem.
Tyvärr var STARSHIP TROOPERS en monsterhit som skapade en hel militaristisk undergenre av SF ... och ju mindre vi säger om den, desto bättre.
(Och ifall du undrar: Jag gjorde militärtjänsten. Mina lumparkompisar använde ett grovt språk och gjorde saker som skulle få Heinleins huvudperson att svimma på en soffa.)
Om du vill läsa en bra SF-roman om krig, testa Joe Haldemans THE FOREVER WAR.
---
FOTNOT: Filmen från 1997 är som en drift med romanen. Heinlein skulle ha avskytt den.
No comments:
Post a Comment