Wattpad

Thursday, May 26, 2016

Läs kapitel 3 av "DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet"

Här följer ett utdrag ur min roman DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet. Boken finns att köpa på Bokus.com.
----------------------------------------------------- 

DARC AGES - De mörka tidevarven - Första Boken: Uppvaknandet

 
 Kapitel 3
  
Det kunde inte minnas sitt namn, eller ens om det verkligen fanns till. Allt det var – allt som fanns – var en vit, förlamad tomhet genomsyrad av varande; ett varande som uppfattade sig självt som ett ljudlöst rop, en nålspets av existens balanserande på ett knappnålshuvud av verklighet. 

Det rörde sig inte, andades inte, åt inte; det bara var där (fastän det inte visste vad det var, utan minnen eller sinnesintryck att jämföra sig självt med). Det tänkte inte, det enbart fanns till.

Och plötsligt fanns där en skillnad; det begrep inte till att börja med, för det hade inga referenspunkter. Så blev skillnaden starkare, splittrades upp i olika intryck:
 
Känsel... Små stickningar, som blev allt fler och beskrev en form; det blev medvetet om att det hade en kropp.
 
Minnen... Det blev medvetet om sitt namn: David. David Archibald. Det var en han, en man.
 
Känslor... David kände smärta, stigande hetta, växande rädsla. Så insåg han att hettan egentligen var sjunkande kyla; han höll på att frysa ihjäl, och han kunde inte röra sig eller se – han skrek. Det kom inget ljud, eftersom han inte andades ännu. Han höll på att kvävas! Ändå var det någonting som gav hans hjärna syre.

Nu forsade minnena tillbaka genom Davids hjärna, i fragment och brottstycken:

Hans ex-fru och två barn lutade sig över hans säng; den lilla flickan grät medan hon drog i hans hand.
 
”Snälla pappa, dö inte.”

Han sade: ”Jag lovar.”

Hans ex-frus ögon som tittade bort. Vad var det hon dolde?

Ett annat minne: Dr. Takenaka talade till honom. ”Den organiska antifrys-vätskan har utvunnits från antarktiska fiskar. Den kommer att förhindra att era celler spricker under den känsliga upptiningsprocessen. Men cancern... tja, den är det upp till framtiden att ordna. Tror ni på liv efter döden, Mr. Archibald?”

Minnen av musik och sång...

Han stod på en scen som ung man, och sjöng i skenet av olikfärgade lampor. Eller var det verkligen han själv som stod där?

Han mindes ett vitt, mycket rent rum där han satt sent på natten, besatt av att finna något. Bilder av mikroskopiska livsformer, molekyler, celler som sjöd av aktivitet.

Minnet av första gången han kysste en kvinna. Han mindes inte hennes namn, men uttrycket i hennes ansikte när de omfamnade varandra – extasen...

Den första gången han såg sitt nyfödda barn. Så litet det var! Så sårbart.

En pojke som ropade till honom: ”Pappa! Se på mig, pappa! Se på mig då! Pappa...” Rösten började låta besviken, och han kände att han hade begått ett stort fel.

Ett mycket tidigt minne: Han var ett litet barn som klädde ut sig till kung, med en papperskrona och en röd bordsduk som mantel, och såg sig i spegeln. Känslan av makt! han fick av den rituella kostymen.
 

Så liten och skamsen han kände sig när hans mamma, som var så mycket större, ertappade honom och log.
 
Kylan. Kylan som krossade hans skelett och klöste hans hjärta. Smärtan ökade tills den höll på att bli outhärdlig. David var döende, och nu förstod han det. En tunnel av ljus öppnade sig i mörkret, och han närmade sig den allt fortare. I slutet av tunneln kunde han urskilja en skuggig figur, som sträckte ut sina armar för att välkomna honom...

Och inför hans blick försvann figuren. Hans kropp skakades om av en brännande stöt – luft pressades in i lungorna och tvingade dem i rörelse. Hans hjärta slog ett första bedövat slag – och så ett till, och ett till. Hans synfält färgades rött när blodet strömmade till genom ögonen.

Hans värkande öron angreps plötsligt av en ström av olika ljud, en värld av buller som brakade ned på hans blytunga huvud. David öppnade ögonen.


Först var allt bara ett töcken av ljus och skuggor. Ljuset stack honom i ögonen, så han blundade ett tag. Bullret avtog till en susande vind i öronen. Tiden gick. David andades och blinkade och hade ont.

Gradvis tog töcknet skarpare form; han tittade upp i ett mörkt tak, omgiven av monstruösa figurer som hukade sig över honom. David kunde känna blodsmak i munnen, och tuberna som stuckits in i munnen och näsan. Figurerna ovanför honom bar något slags heltäckande dräkter, och ansiktsmasker med visir över ögonen.

David försökte röra på huvudet, men ansträngningen fick honom nästan att svimma. Med ytterligare en kraftansträngning drog han in extra luft för att tala. Ett väsande läte slapp ut genom strupen. Någon tog bort tuberna från hans mun, och han gjorde ett nytt försök att tala.
 
”Bhhh...” viskade han, tills smärtan i strupen stoppade honom. Orden han försökte få fram var ”Förbannade helvete!” men de kom inte ut riktigt rätt. Han låg stilla och lät dem ta hand om honom.

En av figurerna böjde sig fram nära hans öra, och frågade med rösten dämpad av sin mask: ”Kan... du... höra... mig? Förstår... du?”

En utländsk brytning, tänkte David sömnigt. Italiensk? Tysk? Asiatisk? Han väste fram ett plågat ”Ja”.
 
”Ligg... kvar”, sade rösten lugnande. ”Du... behöver... vila. Blinka 'ett för ja... eller blinka två för nej. Förstår... du?”

David samlade all sin styrka och blinkade en gång med ena ögat. Från någonstans i rummet kom hurrarop. Han var för trött för att känna glädje eller ilska, men han var vaken.

Och han kom ihåg något annat: Cancern! De väckte mig i framtiden, men jag är fortfarande sjuk. Jag måste tala om det för dem!

Han spände sig i panik när han försökte flämta fram ett par ord, och sjönk utmattad ihop. Männen i overaller omringade honom igen och injicerade honom med någonting. Den lugnande rösten med den kraftiga brytningen förklarade att de visste om hans sjukdom, och att han redan var botad.

David somnade medan han tänkte: Ungar, vi ska ses igen som jag lovat.
----------

Läs mer om DARC AGES på den officiella webbsajten. 

No comments: