Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 4)

Här fortsätter min essä om skrivandets hantverk.

Tidigare delar:

Del 1: Vision

Del 2: Synopsis

Del 3: Research

I denna del vill jag gå närmare in på karaktärsskildring.

Låt oss återkomma till mitt exempel, den hypotetiska ”Urban Fantasy”-romanen ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

Innan vi börjar skriva första kapitlet bör vi finputsa lite extra på karaktärsskildringen. Ju mer förarbete, desto mindre risk att köra fast... 

...ja, förresten! Har ni tänkt på en sak med ”action”-fokuserad fiktion: Hur ofta ser vi förberedelserna? Det borde vara ett heltidsjobb att jaga monster. En stark, topptränad huvudperson måste faktiskt träna inför jobbet, och detta kan inkluderas i texten. 

 Dessutom ger det läsaren en chans att identifiera sig med huvudpersonen: ”Jag vet hur det känns att träna och pressa sina fysiska gränser / om jag tränade lika hårt som hon, kunde jag klara det hon klarar.”

För att karaktärsskildringen ska funka, måste du sätta dig in i huvudpersonens finare psykologiska nyanser. Anita Blekemyr har beskrivits som ”permanent hes” på grund av en rökskada. En sådan person är nog inte särskilt pratsam, och bör uttrycka sig på annat vis än enbart tal. 

Exempel på nyanserade känslouttryck i texten:

A) Den inre monologen.

Ett gammalt och väl beprövat grepp i ”noir”-genren, som Urban Fantasy ofta använder. I en ”inre monolog” kan alla slags känslor beskrivas i detalj, utan att de kommer till uttryck i karaktärens yttre handlingar. 

Stenansikte utåt... nervvrak på insidan. Psykopat på utsidan... sentimental och gråtmild på insidan. Cynisk på utsidan... brinnande moraliskt patos på insidan.

Vi har sett det förr. Det är så lätt att skriva de där inre monologerna att vi kanske glömmer hur krystade de kan bli. (Jag ser på dig, Laurell K. Hamilton.) Och passar den tankemodellen egentligen in på vår moderna värld, där alla kommunicerar med alla jämt? Varför inte pröva nåt annat?

B) Kroppsspråk – inom ramen för karaktärens begränsningar. 

Om nu Anita Blekemyr är så vältränad och förberedd i sitt jobb, är det troligen i de små, subtila gesterna och uttrycken som hennes känslor kommer fram. Försök finna dem. (Du kan till och med testa framför spegeln.)

C) ”Känsloventil”-modellen. 

En karaktär kunde vara så kontrollerad (eller hämmad) att dennes känslor knappt släpps fram alls, annat än i speciella situationer som är den emotionella ”säkerhetsventilen”.

En sådan figur kan verka kall och osympatisk. Personligen gillar jag inte att skriva sådana typer och väljer hellre ett annat uttryck. Ofta beskrivs skurkaktiga och ”sociopatiska” karaktärer på det viset – t.ex. den till synes lugna, kontrollerade ledaren som får ett raseriutbrott så fort hans underhuggare lämnar rummet.

En annan kliché du bör undvika är att huvudpersonen är hård och rentav brutal i sitt arbete, men gör något ”finkänsligt” på fritiden som ska ”bevisa” dennes inre värme och djup. Som t.ex. detektiven som lyssnar på klassisk musik hemma, eller daltar med sin hund/katt/nymfparakit...

Det kan ju verka sympatiskt att den hårdkokta detektiven spelar klassisk musik och är snäll mot sin katt på fritiden... men så gjorde tyska nazistofficerare i koncentrationslägren också! Så det bevisar egentligen ingenting om karaktärens ”sanna jag”.

Jag väljer alltså att använda följande ”karaktärsnyanser”:

1. Anita Blekemyr är fåordig för att hon får ont i halsen av att prata. I samtal med andra föredrar hon att nicka istället för att svara ”ja”, och visar hellre ett föremål än pratar om det. 

(Detta kan utnyttjas för att uppnå slagfärdiga effekter -- t.ex. om någon frågar hjältinnan "Vad hände?" efter en fajt... och hon utan ett ord slänger ett blodigt vapen på ett bord till svar.)

2. Hon drivs av hämndbegär som hon delvis kanaliserar i hängivenheten till sitt arbete (jaga övernaturliga hot, träning och föreberedelser), delvis kommer till uttryck i aggressionen mot sina fiender. Hennes längtan efter att finna/försonas med den frånvarande fadern är den andra starka drivkraften.

3 – När hennes inre känsloliv beskrivs, är det huvudsakligen från en jägares perspektiv. En jägare kan känna respekt för sitt byte, till och med sympati, men får också en "kick" av att nedlägga bytet.

4 – ”Kluven” personlighet / Dubbelliv: Som en säkerhetsventil upprätthåller hon en falsk ”daglig” identitet som snäll, icke-våldsam, arbetslös kvinna. (Ironisk effekt: Anita får kritik av Arbetsförmedlingens personal för hon inte skaffat ett fast jobb och är en "dagdrivare".)

5 – Kärleksliv: För att skapa en intressant konflikt blir Anita kär i en man hon träffat i sin ”dagliga” identitet. Hennes rädsla för att avslöja sitt egentliga arbete för honom leder efterhand till en känslomässig kris.

6 – Huvudpersonens ”sårbara punkter”: De trauman som format karaktären – frånvarande far, förlusten av modern. Troligen kan hon falla för ”fadersgestalter” som kommer i hennes väg, eller drivas att hjälpa kvinnor som är äldre än hon själv och sårbara/hotade.

7 - Tics/fysiska symptom: Den gamla rökskadan gör sig påmind under stark press, och leder till en ofrivillig hostning eller astmaliknande besvär.

Nu har vi en ganska bra grund att stå på! Vi har huvudpersonens ”backstory”, psykologiska profil, arbetssätt, motståndare, känslomässiga nyanser, svagheter och styrkor.

Lägg särskilt märke till att jag INTE har inkluderat någon käck ”catch phrase”, cool gimmick eller ”signature move” i huvudpersonens profil.

En återkommande stickreplik (t.ex. att hjältinnan då och då skulle säga ”Dags att dö!”) är inte detsamma som en levande personlighet. Sådana ytliga detaljer får sin mening från underliggande karaktärsdrag. Med andra ord, bygg upp grunden först, så växer de där "coola" detaljerna fram ur berättelsen efterhand, och fungerar då bättre.

I nästa del av ”Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?” ska jag visa ett längre textutdrag ur första kapitlet av ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

--------------------
Fortsättning följer...
Del 5 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.
 

Kristina Suomela recenserar "DARC AGES - De mörka tidevarven"

Bokbloggaren och författaren Kristina Suomela har recenserat DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet.

Citat:
"I slutet blev det riktigt spännande och jag måste säga att sista delen, efter att Darc blivit sjuk, blev boken en riktig bladvändare och jag måste läsa andra boken för att få veta vad som händer.
 
"Om DU gillar science fiction får du inte missa den här trilogin! Den har fått mig att vilja läsa mera science fiction."

Läs hela recensionen HÄR.

Kristina Suomelas fantasyroman Azoria - Rubinprinsessans återkomst :

4 stjärnor av 5 för "DARC AGES - De mörka tidevarven"...

4 stjärnor av 5 för DARC AGES - De mörka tidevarven i denna nya recension på bokbloggen Bokbacon.

Citat:
"Den var väldigt intressant. En av de bättre dystopier jag har läst faktiskt, för jag tror att en nackdel jag brukar ha med vissa dystopier (också fantasyböcker) är att det inte finns någon koppling till vår värld. Så jag brukar ha svårt att finna böckerna intressanta eftersom jag inte känner någon koppling till karaktärerna eller boken.

"Men här var det inte så, eftersom David kommer från 1999 och då blir uppväckt 900 år senare, och man får då veta om händelser som har inträffat under dessa 900 år och varför mänskligheten har blivit att se ut som den gör. Jag tyckte väldigt mycket om det här."

Läs hela recensionen HÄR.

Foto från Wela Förlags bokbord på Fantastika 2016

 

Foto taget av fantastiska Fia Karlsson (som vann Alvarpriset på kongressen -- jag röstade på henne!) på Fantastika 2016 i Stockholm.

På bokbordet fanns flera titlar från Wela Förlag. Vi sålde bl.a. DARC AGES - De mörka tidevarven, KG Johanssons Googolplex, och KJ Larssons Xlos Delden.
 
(Till vänster: A.R.Yngve, ritgubbe och sagoskrivare. Till höger: Cecilia Wennerström, musiker och redaktör på Wela Förlag.)

NRKs radioserie "Magiens Arv" (2009)

För en del år sedan fick jag chansen att skriva en fantasy-radioserie åt NRKs barn- och ungdomsavdelning. Guri Skeie Gundersen var producent. Den erfarne dramatikern och manusförfattaren Helge Andersen gav mig ovärderlig hjälp med själva manusskrivandet. (Helge gick tyvärr bort år 2013.) 

Serien "Magiens Arv" sändes i sex delar år 2009, både som podcast och radio. (Vid den tiden hade NRK nyss börjat med podcasting.)

Webbsajten där radioserien kunde lastas ned finns tyvärr inte längre kvar. Den innehöll massor av extramaterial som jag gjort speciellt för serien: en interaktiva karta, bilder på karaktärerna, samt bakgrundshistoria om den fiktiva världen i "Magiens Arv".

Detta är en liten del av bildmaterialet från "Magiens Arv"-sajten:

Att skriva radiodramatik har liknats vid en "osynlig teater". Man måste skapa en värld i lyssnarens fantasi där ingenting egentligen visas. (Detta var en besvärlig utmaning för mig, som är så van vid att tänka visuellt!)

Jag fick skriva om manuset ganska många gånger -- först och främst för att göra det kortare.

Den kompletta radioserien i sex delar finns att lyssna på HÄR. 

Rösterna spelades av Nils Ole Oftebro, Kaia Varjord, Mattis Herman Nyquist, Trond Brænne, Eli-Anne Linnestad, Kiki Stormo, Håkon Ramstad, Yngve Berven, Espen Beranek Holm, Damir Pudar, Kouame Sereba och Andrè Haglund.

Den fantastiska musiken till serien komponerades av Øystein Vesaas.

Möt mig på Fantastika 2016

Jag ska besöka den stora kongressen Fantastika 2016 (17-19 juni i Stockholm), där du sannolikt kan hitta mig vid Wela Förlags bokbord på fredagen och lördagen.

Vi ses på Fantastika!

Var du kan låna "DARC AGES - De mörka tidevarven" just nu

Om du helst vill läsa trilogin DARC AGES - De mörka tidevarven i pappersformat, så finns den tryckta utgåvan att låna på bibliotek i dessa städer just nu:

- Malmö
- Kungsholmens Bibliotek (Stockholm)
- Tranströmerbiblioteket (Stockholm)
- Göteborg
(Listan uppdaterad 23/9 2016.)

Om du vill läsa trilogin som e-bok, finns den att låna på (nästan) alla bibliotek i Sverige.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om du bor utanför Sverige och inte kan låna böckerna, går det att köpa DARC AGES - De mörka tidevarven från andra land:

- Finland
- Norge
- Danmark 

Och utanför Skandinavien:
- Amazon.com (OBS: Engelsk version!)

 Vad är då DARC AGES? Läs mer om bokserien HÄR.

"De mörka tidevarven är en ganska lättsam äventyrsberättelse där David lär känna den nya världen, imponerar med sina kunskaper och sina förmågor och i sann hjälteanda försöker hjälpa de människor som räddat honom.
"Man dras in i illusionen av att så här skulle det verkligen kunna bli efter en katastrof. Att världen är främmande men samtidigt mycket välbekant är också det en styrka."
-Catahya.net

"En lättläst, illustrerad(!) och fantasifullt berättad historia. Blev engagerad i händelseutvecklingen och vill följa upp karaktärernas fortsatta öden samt få en breddad bild av framtidsscenariot. Ser fram emot de uppföljande delarna i serien."
-Åsa's Reviews, Goodreads

3 illustrationer från "DARC AGES - De mörka tidevarven"

Några illustrationer hämtade från bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven, tecknade av författaren:

Ifall du undrar vilka scener ur böckerna som de här bilderna skildrar, så kan du hitta dem genom att läsa Första boken: Uppvaknandet och Andra boken: Ödemarkens barn.
Riddare? Rocksångare? Romantik? Ja, allt det ingår i berättelsen. Om det är en sak jag kan garantera om den här bokserien, så är det att den håller vad den lovar.

(Hela bokserien finns också att låna på biblioteken.)

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.

Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 3)

Så du har klarat av de föregående etapperna i ditt romanprojekt:

1. Vision
2. Synopsis

Så var det att börja skriva själva texten då... men stopp ett tag!
Låt oss säga att du skriver en Urban Fantasy-bok som utspelar sig i Sverige i nutid -- "Anita Blekemyr, Trolljägare". Och första kapitlet börjar med raden "Det var en regngrå morgon i Skövde"...

Men har du ens varit i Skövde på sistone? (Att ha sett staden passera från ett tågfönster räknas inte.) Hur stort är det? Hur låter lokalbefolkningens slang? Har de spårvagnar? Vet du egentligen ett skvatt om Skövde?

Det är med andra ord hög tid att göra research (=faktaundersökningar).

En del människor skulle säkert ge rådet att göra research före synopsis -- och till och med innan du har en vision av en berättelse -- men jag tycker inte det. För att:

A) Berättelsen och visionen är viktigare än fakta -- du är författare, inte Janne Josefsson.

B) Det är lätt att bli så förälskad i de spännande fakta man finner, att de blir berättelsen. Det kan leda till böcker fulla av s.k. "infodumps". En uppräkning av fakta om Skövde äro icke en berättelse som utspelar sig i Skövde.

C) Ett speciellt kulturellt problem i Sverige är den här fixeringen vid att litteratur måste vara så "realistisk" som möjligt, annars är det nåt "fel" med den. Detta är en illusion. Litteratur är inte realistisk.

Punkt C) kräver en liten utvikning. Ta dialog till exempel. Ska dialog i en roman skrivas exakt som verklig konversation låter, blir det så här:

"Öh, Nisse! Har du, öh, sett min iPhone?"
"Va?"
"Har du sett min, öh, iPhone!"
"Har du sett i, vad heter det, lådan, öh skåpet menar jag, därnere vid jackorna?"
"Va..."
Samtidigt ropar ett barn i mun på dem båda: "Pappa! Jag är fä... färdig!"
"Vänta... Lillen, Mam... Pappa är, öh, upptagen. Öh Rutan! Du får finna den själv, sorry."
"Va?"
"(Suckar) Jag kommer, Lillen. Öh... vänta."
"Jag hittade den!"
"Va sa'ru mamma?"
"Ja, öh, hejdå, vi ses!"
"Hejdå mamma!"
"Hejdå! Vänta Nisse... öh, Rutan! Du glömde..."
"Va' drömde du pappa?"
"Glömde!... äh, det var till mamma. Ska pappa torka?"

Är detta realistisk prosa? Ja. Är det bra? Nja, i små portioner kanske, men två hundra sidor av den sortens realism blir rätt tjatigt.

Vi som skriver romaner och noveller redigerar bort en massa rörigt ostrukturerat vardagsspråk utan att ens tänka på det, för att göra dialogen läsligare som text. Det vi kallar "realism" är en samling oskrivna regler och konventioner. När författaren är medveten om detta, blir hon friare att "leka" med dessa oskrivna regler.
Du måste känna till reglerna för att kunna bryta mot dem på ett läsvärt sätt.

Men alltså... research. Internet är fantastiskt för att hitta data, men du kan inte nätsurfa hur det känns att faktiskt vara på en plats, känna dofterna, höra ljuden, se människorna.

Åk till Skövde och bara strosa omkring, lyssna på hur folk pratar, ta en massa foton som referensmaterial, hitta intressanta platser som du kan använda i berättelsen...

Till exempel kanske du lägger märke till avloppsbrunnar och avloppslocken på gatorna -- och får inspiration av det: Tänk om troll använder tunnlar och avloppssystem för att förflytta sig i tätorten utan att bli sedda, och för att skydda sig mot solljus som de inte tål?

Se där -- din research har gett dig en inspiration som du inte hade tidigare.

Det är också väldigt bra att "researcha" verkliga människor som inspiration till dina fiktiva karaktärer. Du kan finna människor i verkliga livet som är minst lika originella och färgstarka som någon påhittad figur.

Vill du att Frasse, din lokale TV-reparatör ska stå som modell för en fiktiv reparatör i din roman? Studera Frasse (men stirra inte -- han kan ta illa upp). Att studera människor och lyssna på dem i en vardaglig miljö är jätteviktigt.
Du behöver inte kopiera deras beteende i minsta detalj i din prosatext! Bara några intressanta detaljer från verkligheten är nog för att göra en påhittad figur mer levande.

Eftersom svensk litteratur av idag är så nerlusad med detektiver och poliser (Gud vet varför), så är det sannolikt (alltför, alltför sannolikt) att några sådana kommer att dyka upp i din tänkta Urban Fantasy-roman. Våldsam action med en tuff hjältinna som slåss mot mytologiska varelser på Skövdes gator borde ju åtminstone göra att polisen kommer och frågar vad som står på -- efter en stund.

Så hur mycket research bör du göra om verkligt polisarbete? Det är upp till dig. Du kan använda dig av de klichéer och föreställningar som vi redan fått av alla polisserier på TV, i böcker, spel och tecknade serier... och de flesta läsare kommer att godta det, eftersom de där klichéerna är så förbenat ingrodda i vår kultur.

Men låt oss säga att du vill veta hur det faktiskt är att vara polis. Skriv och fråga ditt lokala poliskontor om du får vara med en dag och se hur de arbetar, för att du skriver en roman! Det kan gå. Eller sök på nätet om vad som ingår i polisers utbildning, reportage om polisarbete och annat du kan hitta.

Här är det lätt att tänka: Säkert borde jag ta etablerade och respekterade deckarförfattare som förebild när jag skriver om poliser/detektiver -- de vet väl nästan allt om hur det verkligen är. 
Nix: Maj Sjöwall och Per Wahlöö visste mycket lite om verkligt polisarbete när de började skriva sina stilbildande polisromaner (som senare gav upphov till en fantasiljon Beck-filmer). De hittade på.

Vad du sedan väljer att använda av din research i din roman är också upp till dig. Du kan mycket medvetet undvika att berätta för mycket om en plats eller om några karaktärer, så att de inte stjäl uppmärksamheten från huvudpersonerna och handlingen.
(OBS: Om det är så att en skildring av t.ex. Skövde är mer spännande att läsa om än din huvudperson, så behöver du kanske jobba mer med huvudpersonen.)

Research är bra för din berättelse. Men den kan inte ersätta din kreativitet.
Och om ditt bokprojekt ändå skulle gå åt skogen:
"We'll always have Skövde."
------------------------------------
Fortsättning följer...
Del 4 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.

Föregående delar:
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" (Del 1)
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" (Del 2)

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.