Monday, January 30, 2017
"Drama is life with the dull bits cut out." Om diskbänksrealism
"Drama is life with the dull bits cut out."
- Alfred Hitchcock
När du skriver en historia som utspelar sig i dagens verkliga värld, hur mycket "tråkiga bitar"ska du inkludera?
Det finns en nytta i de där små vardagliga detaljerna för att skapa en känsla hos läsaren att historien har sin grund i samma verklighet som läsarens. Till exempel vanliga monotona handlingar som att:
- Sova
- Klä på sig/av sig
- Tvätta sig
- Äta
- Borsta tänderna
- Laga mat
- Diska, städa, tvätta kläder
- Gå och handla
- Gå på toaletten
- Byta nerbajsade blöjor
- Gäspa
- Släppa sig
- Peta sig i näsan
- Klia sig på ett intimt ställe
- Applicera en tampong
- Använda ett preventivmedel...
Whoa! Stopp! Det var mycket på en gång. Hur mycket grå diskbänksrealism är egentligen nödvändigt?
Det måste författaren själv pröva sig fram med. Jag vill inte komma med pekpinnar, bara göra dig som skriver medveten om hur mycket vi gallrar ut från verkligheten när vi "skildrar" den.
De där oglamorösa, tråkiga (eller pinsamma) detaljerna kan också brukas medvetet för att skapa en effekt.
I Star Wars-filmen från 1977 förekommer en liten scen där en karaktär lagar mat på ett ganska avspänt och vardagligt sätt. Denna detalj skapar inget drama alls ("Oj! Oj! Tant Beru stoppar grönsaker i mixmastern!") -- men jag menar att det är genialiskt. Det gör resten av filmen mycket mer spännande att se hur vardagligt hjältens liv var innan han åkte ut i rymden.
Handlingen att klä på sig / av sig, som oftast betyder inget speciellt i verkligheten, blir nästan alltid en "laddad" handling i fiktionen: Karaktären blottar sig -- fysiskt och psykiskt -- det kan skapa en spänning mellan karaktärer, etc.
Eftersom avklädning har blivit en sådan urvattnad gammal klyscha -- särskilt i skildringar av förälskelse, kärlek och passion -- bör författaren gärna försöka vara mer originell med just den detaljen. (Den allra dummaste avklädningsklichén, som har parodierats otaliga gånger, är "den vackra kvinnan klär av sig och går in i duschen, varpå hon hamnar i fara.")
Shakespeare tog den vardagliga handlingen "att tvätta sig" och använde den med stor dramatisk effekt i Macbeth, när Macbeths fru maniskt försöker "tvätta bort" sina skuldkänslor:
--------------------------------------------
Gentlewoman
------------------------------------------
Men vad sägs om något ännu triviellare -- som att peta sig i näsan?
EXEMPEL 1:
"När presidenten kom in i Ovala rummet, stod Jack vid presidentens skrivbord och petade sig nonchalant i näsan."
(Effekt: rå humor, pubertalt trots, ikonoklasm.)
EXEMPEL 2:
"Hennes näsa kliade så att hon höll på att bli vansinnig. Men hon ville inte röra den när de andra gästerna såg på. Hon ursäktade sig, lämnade balsalen och gick in på toaletten. När hon stängt dörren och låst den, och sett till att festklänningen inte fastnat någonstans, stack hon ett pekfinger långt in i ena näsborren och rörde om. En lättnad som närmade sig vällust uppfyllde henne."
(Effekt: Psykologisk komplexitet, dramatisk kontrast, förmänskligande av karaktären)
EXEMPEL 3:
"Barnet petade sig i näsan. Genast rynkade de vuxna på ögonbrynen och sa åt barnet att använda en näsduk. Barnet suckade och gick motvilligt ut för att hämta en."
(Effekt: Vardagskänsla, sympati med barnets utsatthet)
EXEMPEL 4:
"Gängledaren var trött på att höra tjallaren tigga om nåd. Han osäkrade sin pistol, sköt ihjäl den gråtande mannen, och stoppade undan vapnet. Så petade han sig i näsan och sade till de andra: 'Lägg den råttan i en säck! Och släng honom i hamnen.'"
(Effekt:Skurken framstår som ett känslokallt monster.)
Och motsatt gäller, att ju färre "diskbänkrealistiska" detaljer berättelsen inkluderar, desto mer närmar den sig drama, saga och myt. (Aragorn petar sig aldrig i näsan. Synd!)
I vilket fall bör författaren åtminstone uppvisa sunt förnuft så länge det handlar om att skildra levande människor och inte seriefigurer: Din hjälte/hjältinna måste få lite tid över för att äta, sova och kissa på nåt ställe i berättelsen.
Mitt favoritexempel är när huvudpersonen hamnar i en situation där han/hon/hen är instängd i ett litet utrymme längre än en timme -- t.ex. en hiss. Ju längre du försätter din karaktär i det läget, desto större är chansen att läsaren börjar tänka efter: "Har författaren glömt att folk måste gå på toaletten ibland?"
Det är det "realismens minimum" som iallafall jag skulle kräva av en roman...
- Alfred Hitchcock
När du skriver en historia som utspelar sig i dagens verkliga värld, hur mycket "tråkiga bitar"ska du inkludera?
Det finns en nytta i de där små vardagliga detaljerna för att skapa en känsla hos läsaren att historien har sin grund i samma verklighet som läsarens. Till exempel vanliga monotona handlingar som att:
- Sova
- Klä på sig/av sig
- Tvätta sig
- Äta
- Borsta tänderna
- Laga mat
- Diska, städa, tvätta kläder
- Gå och handla
- Gå på toaletten
- Byta nerbajsade blöjor
- Gäspa
- Släppa sig
- Peta sig i näsan
- Klia sig på ett intimt ställe
- Applicera en tampong
- Använda ett preventivmedel...
Whoa! Stopp! Det var mycket på en gång. Hur mycket grå diskbänksrealism är egentligen nödvändigt?
Det måste författaren själv pröva sig fram med. Jag vill inte komma med pekpinnar, bara göra dig som skriver medveten om hur mycket vi gallrar ut från verkligheten när vi "skildrar" den.
De där oglamorösa, tråkiga (eller pinsamma) detaljerna kan också brukas medvetet för att skapa en effekt.
I Star Wars-filmen från 1977 förekommer en liten scen där en karaktär lagar mat på ett ganska avspänt och vardagligt sätt. Denna detalj skapar inget drama alls ("Oj! Oj! Tant Beru stoppar grönsaker i mixmastern!") -- men jag menar att det är genialiskt. Det gör resten av filmen mycket mer spännande att se hur vardagligt hjältens liv var innan han åkte ut i rymden.
Handlingen att klä på sig / av sig, som oftast betyder inget speciellt i verkligheten, blir nästan alltid en "laddad" handling i fiktionen: Karaktären blottar sig -- fysiskt och psykiskt -- det kan skapa en spänning mellan karaktärer, etc.
Eftersom avklädning har blivit en sådan urvattnad gammal klyscha -- särskilt i skildringar av förälskelse, kärlek och passion -- bör författaren gärna försöka vara mer originell med just den detaljen. (Den allra dummaste avklädningsklichén, som har parodierats otaliga gånger, är "den vackra kvinnan klär av sig och går in i duschen, varpå hon hamnar i fara.")
Shakespeare tog den vardagliga handlingen "att tvätta sig" och använde den med stor dramatisk effekt i Macbeth, när Macbeths fru maniskt försöker "tvätta bort" sina skuldkänslor:
--------------------------------------------
Gentlewoman
| It is an accustomed action with her, to seem thus | |
| washing her hands: I have known her continue in | |
| this a quarter of an hour. | |
| LADY MACBETH | Yet here's a spot. |
| Doctor | Hark! she speaks: I will set down what comes from |
| her, to satisfy my remembrance the more strongly. | |
| LADY MACBETH | Out, damned spot! out, I say! |
Men vad sägs om något ännu triviellare -- som att peta sig i näsan?
EXEMPEL 1:
"När presidenten kom in i Ovala rummet, stod Jack vid presidentens skrivbord och petade sig nonchalant i näsan."
(Effekt: rå humor, pubertalt trots, ikonoklasm.)
EXEMPEL 2:
"Hennes näsa kliade så att hon höll på att bli vansinnig. Men hon ville inte röra den när de andra gästerna såg på. Hon ursäktade sig, lämnade balsalen och gick in på toaletten. När hon stängt dörren och låst den, och sett till att festklänningen inte fastnat någonstans, stack hon ett pekfinger långt in i ena näsborren och rörde om. En lättnad som närmade sig vällust uppfyllde henne."
(Effekt: Psykologisk komplexitet, dramatisk kontrast, förmänskligande av karaktären)
EXEMPEL 3:
"Barnet petade sig i näsan. Genast rynkade de vuxna på ögonbrynen och sa åt barnet att använda en näsduk. Barnet suckade och gick motvilligt ut för att hämta en."
(Effekt: Vardagskänsla, sympati med barnets utsatthet)
EXEMPEL 4:
"Gängledaren var trött på att höra tjallaren tigga om nåd. Han osäkrade sin pistol, sköt ihjäl den gråtande mannen, och stoppade undan vapnet. Så petade han sig i näsan och sade till de andra: 'Lägg den råttan i en säck! Och släng honom i hamnen.'"
(Effekt:Skurken framstår som ett känslokallt monster.)
Och motsatt gäller, att ju färre "diskbänkrealistiska" detaljer berättelsen inkluderar, desto mer närmar den sig drama, saga och myt. (Aragorn petar sig aldrig i näsan. Synd!)
I vilket fall bör författaren åtminstone uppvisa sunt förnuft så länge det handlar om att skildra levande människor och inte seriefigurer: Din hjälte/hjältinna måste få lite tid över för att äta, sova och kissa på nåt ställe i berättelsen.
Mitt favoritexempel är när huvudpersonen hamnar i en situation där han/hon/hen är instängd i ett litet utrymme längre än en timme -- t.ex. en hiss. Ju längre du försätter din karaktär i det läget, desto större är chansen att läsaren börjar tänka efter: "Har författaren glömt att folk måste gå på toaletten ibland?"
Det är det "realismens minimum" som iallafall jag skulle kräva av en roman...
Saturday, January 28, 2017
Här kan du låna min barnbok HUNDRA TUSEN PIRATER
Det vill säga... först hittade jag på godnattsagor till min lille son, och sedan skrev jag ned dem. Temat blev pirater. Berättelserna blandar friskt humor, rysligheter, äventyr och en gnutta romantik.
Boken HUNDRA TUSEN PIRATER kom ut på Wela Förlag år 2013, och fick flera goda recensioner -- bl.a. av BTJ.
"Kapten Benlös"
"Kapten Enben och den magiska lampan"
"Flickan som lekte med maten"
"Ost-piraten"
"Mysteriet med den blå piraten"
"Kapten Prutt"
"Pirat-trollet"
"Pirat-kopieraren"
"Grönsakspiraterna"
"Tåget som fastnade"
Läs och se ett utdrag ur sagan "Kapten Benlös" HÄR.
Den tryckta utgåvan av Hundra tusen pirater finns att låna på följande bibliotek:
Filipstad bergslags bibliotek
Kils bibliotek
Karlstads stadsbibliotek
Säffle bibliotek
Uppsala universitetsbibliotek
Kungliga biblioteket i Stockholm
Stockholms stadsbibliotek
Alingsås bibliotek
Göteborgs universitetsbibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Trollhättans Stadsbibliotek
Uddevalla stadsbibliotek
Burlövs bibliotek
Lunds universitets bibliotek
Folkbiblioteken i Lund
Biblioteken i Lomma/Bjärred
Lomma bibliotek
Malmö stadsbibliotek
E-bokversionen av Hundra tusen pirater finns på följande bibliotek (OBS! Listan är inte komplett):
Åre kommun, Årebiblioteken
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGebiblioteken (Gävleborgs län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Elib
Stockholms stadsbibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås
Lerums bibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Thursday, January 26, 2017
Så här kan det kännas ibland...
Att göra PR för sina böcker, eller bara berätta om dem för andra människor, hör till jobbet att vara författare. Jag har fått höra att jag är en "bra försäljare"...
MEN.
Skrivande människor är oftast den introverta sorten. Det kan vara rätt jobbigt att behöva "snacka upp" sina egna grejor, att riskera att framstå som en skrythals... och att inse hur svårt det faktiskt är att övertyga andra att offra sin tid (och sina pengar) på ens egna skriverier.
Då kan det kännas så här -- även för mig: -->
Om du själv skriver, tänker du kanske "Jamen, jag har ingen lust att marknadsföra det jag skriver. Verket ska tala för sig självt."
OK -- ingen tvingar dig att göra det. Problemet är bara att ditt verk ska synas bland de enorma, ofantliga, ofattbart stora mängder andra böcker som ges ut (och ges ut på nytt) varje år. Oavsett hur bra din bok är, kan det hända att det inte får den uppmärksamhet du tycker att den är värd.
Så svälj stoltheten och blygseln. Gå på kongresser, bokmässor och liknande tillställningar. Håll föredrag, besök bibliotek och skolor om du kan.
Kom bara ihåg när du ska snacka om dina skriverier och göra PR för ditt författarskap:
- Ljug inte.
- Var aldrig otrevlig eller påträngande.
- Nedvärdera inte dig själv.
(Falsk blygsamhet av typen "Sss... mig är det väl inget märkvärdigt med" kan tolkas bokstavligt. Undvik.)
- Lite avväpnande humor skadar aldrig -- var inte för självhögtidlig.
Och dessutom: Författare kan må bra av att komma ut och träffa folk ibland. :-)
MEN.
Om du själv skriver, tänker du kanske "Jamen, jag har ingen lust att marknadsföra det jag skriver. Verket ska tala för sig självt."
OK -- ingen tvingar dig att göra det. Problemet är bara att ditt verk ska synas bland de enorma, ofantliga, ofattbart stora mängder andra böcker som ges ut (och ges ut på nytt) varje år. Oavsett hur bra din bok är, kan det hända att det inte får den uppmärksamhet du tycker att den är värd.
Så svälj stoltheten och blygseln. Gå på kongresser, bokmässor och liknande tillställningar. Håll föredrag, besök bibliotek och skolor om du kan.
Kom bara ihåg när du ska snacka om dina skriverier och göra PR för ditt författarskap:
- Ljug inte.
- Var aldrig otrevlig eller påträngande.
- Nedvärdera inte dig själv.
(Falsk blygsamhet av typen "Sss... mig är det väl inget märkvärdigt med" kan tolkas bokstavligt. Undvik.)
- Lite avväpnande humor skadar aldrig -- var inte för självhögtidlig.
Och dessutom: Författare kan må bra av att komma ut och träffa folk ibland. :-)
Wednesday, January 25, 2017
Här kan du låna min novellsamling FRUKTANS FYSIK
Mina noveller har publicerats i flera land -- bl.a. England, Kina och Sverige.
De som kommit ut på svenska kan vara svåra att hitta om de publicerats i fanzines, webzines, semiprozines eller antologier med mycket små upplagor.
År 2014 gav Wela Förlag ut samlingen FRUKTANS FYSIK, som innehåller tretton av mina noveller. Där ingår:
1. "Dumskalle!" -- tidigare publicerad i det kinesiska magasinet SF KING (2008) och i webzinet Sajberspejs (2007). Läs novellen HÄR.
2. "Kriget" -- tidigare publicerad i tidskriften Mitrania (2004).
3. "6 superkorta" -- delvis tidigare publicerad i webzinet Sajberspejs (2007)
4. "Fruktans fysik" -- tidigare publicerad i det indiska webzinet Adbhut, samt i antologin SCHAKT 3: Kosmiskt Kaos Och Andra Katastrofer (2006)
5. "Insider" -- tidigare publicerad i Mitrania.
6. "Landskap med Sententrer" -- tidigare publicerad i antologin SCHAKT 1: Mytiska Maskiner Och Andra Mardrömmar, samt i webzinet Pulp Metal Magazine (2010).
(2005). Läs novellen HÄR.
7. "Minnas" -- tidigare publicerad i antologin The Face In The Door And Other Stories (2011, egenutgivning)
8. "Quadrillennium" -- tidigare publicerad i SCHAKT 5: Mardrömmar i Midvintertid och Andra Morbiditeter, webzinet M-BRANE SF (2009), och ingick i den kritikerrosade antologin Waiting For The Machines To Fall Asleep (2015).
9. "Serverad" -- tidigare publicerad på min webbsajt. Läs den HÄR.
10. "Mannen som föll ut" -- tidigare publicerad i antologin SCHAKT 4: Krälande Cthulhu och Andra Bedrägliga Blindskär (2007), samt på min webbsajt. Läs den HÄR.
11. "Rasisticus" -- tidigare publicerad i webzinet Sajberspejs (2007). Läs den HÄR.
12. "Se" -- tidigare publicerad i e-zinet Simulacrum (2004, red. Lynne Jamneck), det kinesiska magasinet KE HUAN (2005), i tidskriften Mitrania, och i poddsajten Variant Frequencies (2007). Lyssna på novellen HÄR.
13. "Avagana" -- tidigare publicerad i antologin Maskinblod (2013).
FRUKTANS FYSIK finns enbart som e-bok. Den kan lånas på så gott som alla bibliotek i Sverige -- bl.a. dessa (OBS! listan är inte komplett):
Stockholms Stadsbibliotek
Åre kommun, Årebiblioteken
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGebiblioteken (Gävleborgs län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Elib
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås E-resurser
Lerums bibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
De som kommit ut på svenska kan vara svåra att hitta om de publicerats i fanzines, webzines, semiprozines eller antologier med mycket små upplagor.
1. "Dumskalle!" -- tidigare publicerad i det kinesiska magasinet SF KING (2008) och i webzinet Sajberspejs (2007). Läs novellen HÄR.
2. "Kriget" -- tidigare publicerad i tidskriften Mitrania (2004).
3. "6 superkorta" -- delvis tidigare publicerad i webzinet Sajberspejs (2007)
4. "Fruktans fysik" -- tidigare publicerad i det indiska webzinet Adbhut, samt i antologin SCHAKT 3: Kosmiskt Kaos Och Andra Katastrofer (2006)
5. "Insider" -- tidigare publicerad i Mitrania.
6. "Landskap med Sententrer" -- tidigare publicerad i antologin SCHAKT 1: Mytiska Maskiner Och Andra Mardrömmar, samt i webzinet Pulp Metal Magazine (2010).
(2005). Läs novellen HÄR.
7. "Minnas" -- tidigare publicerad i antologin The Face In The Door And Other Stories (2011, egenutgivning)
8. "Quadrillennium" -- tidigare publicerad i SCHAKT 5: Mardrömmar i Midvintertid och Andra Morbiditeter, webzinet M-BRANE SF (2009), och ingick i den kritikerrosade antologin Waiting For The Machines To Fall Asleep (2015).
9. "Serverad" -- tidigare publicerad på min webbsajt. Läs den HÄR.
10. "Mannen som föll ut" -- tidigare publicerad i antologin SCHAKT 4: Krälande Cthulhu och Andra Bedrägliga Blindskär (2007), samt på min webbsajt. Läs den HÄR.
11. "Rasisticus" -- tidigare publicerad i webzinet Sajberspejs (2007). Läs den HÄR.
12. "Se" -- tidigare publicerad i e-zinet Simulacrum (2004, red. Lynne Jamneck), det kinesiska magasinet KE HUAN (2005), i tidskriften Mitrania, och i poddsajten Variant Frequencies (2007). Lyssna på novellen HÄR.
13. "Avagana" -- tidigare publicerad i antologin Maskinblod (2013).
FRUKTANS FYSIK finns enbart som e-bok. Den kan lånas på så gott som alla bibliotek i Sverige -- bl.a. dessa (OBS! listan är inte komplett):
Stockholms Stadsbibliotek
Åre kommun, Årebiblioteken
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGebiblioteken (Gävleborgs län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Elib
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås E-resurser
Lerums bibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Tuesday, January 24, 2017
Smakprov ur hemligt projekt...
Monday, January 23, 2017
Smakprov ur bokserien "DARC AGES - De mörka tidevarven"...
Ett kort citat ur min roman DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet...
-------------------
Lord Damon tryckte på en knapp
på sin elektroniska krage, och den inbyggda megafonen förde hans rituella tal
ekande över gropen: ”Jag, Bor Wyan den
Tredje Damon, överhuvud och stadsherre över Damon City, hälsar mina lojala och
kärleksfulla undersåtar, bundsförvanter och vänner. Jag välkomnar de inbjudna
familjerna Orbes, Yota, Fache och Pasko.
-------------------
Lord Damon tryckte på en knapp
på sin elektroniska krage, och den inbyggda megafonen förde hans rituella tal
ekande över gropen: ”Jag, Bor Wyan den
Tredje Damon, överhuvud och stadsherre över Damon City, hälsar mina lojala och
kärleksfulla undersåtar, bundsförvanter och vänner. Jag välkomnar de inbjudna
familjerna Orbes, Yota, Fache och Pasko.
”Jag
förklarar härmed den trehundrasextonde Sommartorneringen för öppnad. Må bäste
man vinna!”
Folkmassan tjöt av entusiasm och
viftade i luften med små flaggor i rött, blått och svart. Pappersballonger med
varmluft släpptes. Musikanterna stämde in med ännu en fanfar. Darc kunde känna
temperaturen i luften stiga en eller två grader...
----------------
Bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven finns att låna på bibliotek (som pocket och e-bok), och säljes på Bokus.
Se även:
-Recensioner av DARC AGES i svenska bokbloggar
-Galleri med illustrationer ur bokserien
----------------
Bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven finns att låna på bibliotek (som pocket och e-bok), och säljes på Bokus.
Se även:
-Recensioner av DARC AGES i svenska bokbloggar
-Galleri med illustrationer ur bokserien
Sunday, January 22, 2017
Här kan du låna min barnbok SAGOPYJAMASEN
När jag själv fick en son började jag berätta godnattsagor för honom. Grabben hade en pyjamas med bilder på... och det gav mig idén att improvisera berättelser utifrån bilderna som han bar på kroppen. (De som läst Ray Bradbury's Den illustrerade mannen kanske känner igen sig.)
Så skrev jag ned sagorna och ritade illustrationer till dem -- i boken SAGOPYJAMASEN, som kom ut på Wela Förlag år 2012. (Det blev den första av flera sagoböcker.)
Sagorna i boken är:
"Kaninen, björnen och räven"
"Pojken som inte ville tvätta sig"
"Pannkakan som rymde"
"Flygplanet som ville vara en ubåt"
"Pojken som ropade 'Bajs i blöjan!'"
"Grodan och prinsessan"
"Pojken som ville fånga solen"
"Roboten som gjorde allt man bad om"
"Den magiska bägaren"
"Den godaste julmusten"
"Den sovande prinsessan"
Sagan "Grodan och prinsessan" var min frus förslag.
"Flygplanet som ville vara en ubåt" var faktiskt menad som en allegori om en transperson som genomgår ett könsbyte!
"Pojken som ropade 'Bajs i blöjan!'" blev mycket populär bland barn (toaletthumor är alltid ett säkert kort ;-)).
Den tryckta utgåvan av Sagopyjamasen finns att låna på följande bibliotek:
Umeå universitetsbibliotek
Filipstad bergslags bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Uppsala universitetsbibliotek
Stockholms Stadsbibliotek
Stockholms universitetsbibliotek
Kungliga biblioteket i Stockholm
Borås stadsbibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Göteborgs universitetsbibliotek Pedagogiska biblioteket
Orusts kommunbibliotek
Uddevalla stadsbibliotek
Burlövs bibliotek
Lunds universitets bibliotek
Folkbiblioteken i Lund
Biblioteken i Lomma/Bjärred
Malmö stadsbibliotek
E-bokversionen av Sagopyjamasen finns på dessa bibliotek (OBS! Listan är inte komplett):
Stockholms Stadsbibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Åre kommun, Årebiblioteken
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGebiblioteken (Gävleborgs Län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Alingsås bibliotek
Högskolan i Borås E-resurser
Lerums bibliotek
Härryda folkbibliotek
Huddinge Bibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Sagorna i boken är:
"Kaninen, björnen och räven"
"Pojken som inte ville tvätta sig"
"Pannkakan som rymde"
"Flygplanet som ville vara en ubåt"
"Pojken som ropade 'Bajs i blöjan!'"
"Grodan och prinsessan"
"Pojken som ville fånga solen"
"Roboten som gjorde allt man bad om"
"Den magiska bägaren"
"Den godaste julmusten"
"Den sovande prinsessan"
"Flygplanet som ville vara en ubåt" var faktiskt menad som en allegori om en transperson som genomgår ett könsbyte!
"Pojken som ropade 'Bajs i blöjan!'" blev mycket populär bland barn (toaletthumor är alltid ett säkert kort ;-)).
Den tryckta utgåvan av Sagopyjamasen finns att låna på följande bibliotek:
Umeå universitetsbibliotek
Filipstad bergslags bibliotek
Uppsala universitetsbibliotek
Stockholms Stadsbibliotek
Stockholms universitetsbibliotek
Kungliga biblioteket i Stockholm
Borås stadsbibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Göteborgs universitetsbibliotek Pedagogiska biblioteket
Orusts kommunbibliotek
Uddevalla stadsbibliotek
Burlövs bibliotek
Lunds universitets bibliotek
Folkbiblioteken i Lund
Biblioteken i Lomma/Bjärred
Malmö stadsbibliotek
E-bokversionen av Sagopyjamasen finns på dessa bibliotek (OBS! Listan är inte komplett):
Stadsbiblioteket Göteborg
Åre kommun, Årebiblioteken
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGebiblioteken (Gävleborgs Län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Alingsås bibliotek
Högskolan i Borås E-resurser
Lerums bibliotek
Härryda folkbibliotek
Huddinge Bibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Saturday, January 21, 2017
Förväntningarnas makt...
Förväntningarnas makt kan vara stor. Jag menar, S-T-O-R stor.
Det finns läsare som är fullt kapabla att bygga upp en hel värld i sina tankar om vad en bok kommer att bjuda på, innan de ens öppnat dem. Och ju fler förväntningar de har byggt upp i förväg, desto större är chansen att boken inte kommer att matcha vad de (i sina tankar) redan tror att den ska innehålla.
Och så läser de till slut boken... och känner sig lurade och besvikna. Oavsett vilka goda egenskaper boken må ha. Det återkommande klagomålet är varianter av: "Boken var inte det jag hade väntat mig."
Detta är inte ett värdeomdöme eller kritik -- bara en observation. Ofta närmar sig denna typ av läsare en bok med en rad strikta önskningar som denne vill få infriade:
1. "Boken ska ge mig samma slags positiva läsupplevelse som andra böcker jag gillat förut."
2. "Boken ska vara exakt det jag tror den är."
3. "Omslaget ska ge en exakt avbildning -- bokstavlig eller metaforisk -- av dess innehåll."
4. "Boken är säkert lika bra som andra säger -- om den är precis sådan jag redan tänkt mig den."
5. "Jag vill inte bli överraskad."
Författaren har egentligen ingen kontroll över sådana förväntningar. Medan bokomslag spelar en viktig roll för att skapa förväntningar -- det är därför de så ofta är baserade på klichéer som läsare ska känna igen -- så är omslaget ingen garanti för att läsaren ska "få det förväntade". (Omslag kan vara vaga, slarvigt utformade eller rentav oärliga -- och en bild är en bild, inte en roman.)
Faktiskt är jag själv den rakt motsatta sortens läsare. Jag hoppas alltid att bli överraskad av en roman -- att den inte är det jag förväntat mig -- förutsatt att jag inte redan har läst den och vet vad som kommer. Och jag tror att det finns andra läsare som har en liknande inställning.
Många läsare skulle invända, med visst fog, att det finns en "tyst överenskommelse" mellan läsare och författare: Jag köper och läser din bok, på villkor att du underhåller mig och ger mig det jag betalat för. Om författaren bryter överenskommelsen, har denne "lurat" läsaren.
Låter ju enkelt -- fast med litteratur är det mer komplicerat än så. Om böcker inte ska produceras på löpande band eller genereras av datoralgoritmer, så kommer de att innehålla mer än det som förväntas av läsaren.
Alla läsare tar en liten "intellektuell risk" varje gång de öppnar en ny bok de aldrig läst förut. Om du inte vill ta en sådan risk, finns det bara en lösning: Läs bara om de böcker du redan gillar. Inget ont i det! Jag läser också om böcker.
Monday, January 16, 2017
"Vad är en ra-dio?"
-------------------------------------------------
”Finns det en radio ombord?” frågade Darc när hans mage hade lugnat sig efter den hårdhänta starten. Farkosten var uppe bland molnen igen och ilade norrut över havet. Han var tvungen att upprepa frågan innan Dohan uppfattade den.
”Vad är en ’ra-dio’?” frågade Dohan, som var borta i sina tankar och grubblade över Meijji.
Darc förklarade sig: ”En elektromagnetisk maskin som sänder och tar emot meddelanden. Vad använder du?”
Dohan blinkade till och vaknade ur sitt apatiska, trumpna tillstånd.
”Åh, det... laserpulser, så klart. Vi tar i bruk den sorten som är osynliga för ögat, och de kan nå mycket långt, men jordens krökning sätter en gräns för hur långt, såvida inte de passerar genom de prismatiska tornen som är utplacerade över Castilia.”
--------------------------------------------------
(Darc Ages - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet, Kap. 17. Wela Förlag 2016)
En framtid utan radio? Vi är god väg dit redan nu. I Norge, där jag bor, börjar man avveckla FM-radionätverket i år. Initiativet fick mycket internationell uppmärksamhet och kan komma att imiteras av andra land.
Det kommer ganska säkert en framtid när optiska kommunikationsnätverk ersätter elektriska -- för att utveckligen ständigt pressar mot högre fart -- och inget färdas som bekant snabbare än ljuset.
Är detta en spådom om vart vi är på väg? Tja... snarare en varning.
Sunday, January 15, 2017
Om att skildra sex i litteratur...
Låt oss säga att du ska skriva en roman eller novell där människor blir kära och vill ligga med varandra, eller helt enkelt bara får väldig lust att ligga med varandra...
Hur gör man? Hur skriver man sex "bra"? Knepigt, knepigt.
Det finns få teman som trampar på så många ömma tår (det fanns en tid då man kunde ställas inför rätta för att skriva om sex).
Inga andra litterära teman drabbas av lika mycket hån och åtlöje -- fast ibland misstänker jag att hånet är häcklarens sätt att dölja sin egen ängslan.
Nu snackar jag alltså inte om konsten att skriva pornografi (OBS: detta är inte ett moraliskt omdöme). Huvudsyftet med pornografi är att framkalla upphetsning genom en fiktiv skildring av sex. Alltså behöver den som skriver pornografiskt inte bry sig om att skriva "fint" -- snarare är väl målet att vara så direkt beskrivande av "akten" som möjligt.
Alla som diskuterar temat sex i litteratur tycks vara eniga om en sak: Dåligt skrivna sexskildringar är ofta skrattretande.
Det finns en scen i filmen The Naked Gun 2 1/2: The Smell of Fear (1991), där en man i rullstol börjar läsa högt ur en dåligt skriven bok:
"His strong manly hands probed every crevice of her silken femininity, their undulating bodies writhing in sensual rhythm, as he thrust his purple-headed warrior into her quivering mound of love pudding."
(Manus: David Zucker & Pat Proft)
Citatet ovan innehåller de typiska problemen:
- Blomsterspråk
- Eufemismer
- Rent språkliga klumpigheter i beskrivningen ("undulating bodies"?? Är detta ormkroppar?)
- För mycket fokus på yttre handling, inget fokus alls på tankar
Det finns massor av potential för att beskriva en karaktärs tankar medan han/hon/har sex -- om författaren klarar att fokusera. Häng inte upp dig på kroppsdelarnas rörelse.
Naturligtvis är det inte lätt att beskriva vad en person tänker medan han/hon/hen fylls av känslor och intryck som inte är helt "rationella" och entydiga.
Tänk om det egentliga skälet till svårigheten med att skriva om sex är att drifter och instinkter gör oss irrationella, och hotar bilden av människan som en "förnuftig" varelse som "står över djuren"...?
Inte konstigt då, att så många författare stretar med att pressa in "driftsvarelsen" människan i litteraturens rationella, logiska struktur.
''You have to accept the fact that part of the sizzle of sex comes from the danger of sex. You can be overpowered."
- Camille Paglia
Kanske det enklaste vore att strunta i att beskriva något sex alls. "De gick in i sovrummet..." -- och så hoppa till nästa kapitel. Det är ingen skam i det. (Eller?) Fast författare ska väl göra sitt bästa och inte fega ut?
En bra tumregel tycks vara: Ansträng dig att hitta de rätta orden och undvik de andra. Det är synd att det finns så få ord för könsorgan att välja mellan i det svenska språket. Vem sjutton kom på tanken att f***a skulle vara ett vackert ord? Är "sköte" det enda snygga ordet vi har som inte lockar till skratt?
Sex är också svårt att skildra i fiktion för att vad du än skriver om, kommer läsaren att tro att "detta måste vara vad författaren går igång på"... eller ännu pinsammare: "denna sexskildring kan vara baserad på något som författaren själv har varit med om"... eller ännu pinsammare: "denna text avslöjar så mycket okunnighet att författaren uppenbarligen har väldigt lite eller ingen sexuell erfarenhet."
Du kan också bli hämmad -- i år 2017? Javisst! Vi lever i en starkt moralistisk epok där någon alltid fördömer någon -- av rädslan för att stöta någon. Det hjälper ju inte kreativiteten att tänka: "Vad ska mina föräldrar/vänner/barn tro om de ser att jag har skrivit det här?"
Låt oss gå rakt på sak här: Det kan mycket väl hända att den som börjar skriva en sexscen "går igång" av det. Däri ligger en fallgrop: Distansen går förlorad, och därför en del av omdömet. Att författaren blev upphetsad är inte detsamma som att texten blev bra. (Tänk dig att du skriver en text medan du är ordentligt berusad, och läser resultatet när du har nyktrat till. Jag slår vad om den inte verkar lika bra som när du först skrev den.)
Jag har hört någon säga (se nedan) att sexskildringar är bäst om de bidrar till karaktärsskildringen i texten. Då infinner sig frågan: Vad kan karaktärernas sexualitet och sexuella aktivitet uttrycka om dem som personer? Deras utveckling och "livsväg"? Ganska mycket, egentligen.
Det är frestande att skriva om sex antingen som väldigt enkelt och enbart positivt (alla karaktärer har fantastiska orgasmer varje gång de försöker), eller som en källa till drama, problem och konflikter (som gör berättelsen mer spännande)...
Vet ni vad som är svårast? Att skriva om sex på ett "vardagligt" sätt, som om det vore lika självklart som att äta eller sova. Jag blir imponerad när jag ser någon lyckas med det.
Poddradioprogrammet Snedtänkt har vigt ett helt avsnitt åt temat samlagsskildringar i litteraturen:
Snedtänkt med Kalle Lind: Om sex i litteratur
Poddavsnittet rekommenderas till alla som -- liksom jag -- undrar över hur man ska skriva om sex.
Jag ska erkänna att jag har "fegat ut". Jag tycker det är jättesvårt att skriva om sex -- och det blir bara ännu svårare om böckerna riktar sig till ungdomar. I mina kommande böcker, har jag beslutat mig för, ska det förekomma fler icke-heterosexuella karaktärer -- och de ska också ha relationer med andra personer, precis som de väldigt "straighta" karaktärer jag hittills hållit mig till i böckerna.
Blir det lätt? Knappast. Men jag gillar den skrivarmässiga utmaningen.
Se även:
- "Bad Sex Awards" i tidningen The Guardian
- "Bad Sex In Fiction Award" i tidskriften Literary Review
- "And the good sex award goes to..." i tidningen The Telegraph
Hur gör man? Hur skriver man sex "bra"? Knepigt, knepigt.
Det finns få teman som trampar på så många ömma tår (det fanns en tid då man kunde ställas inför rätta för att skriva om sex).
Inga andra litterära teman drabbas av lika mycket hån och åtlöje -- fast ibland misstänker jag att hånet är häcklarens sätt att dölja sin egen ängslan.
Nu snackar jag alltså inte om konsten att skriva pornografi (OBS: detta är inte ett moraliskt omdöme). Huvudsyftet med pornografi är att framkalla upphetsning genom en fiktiv skildring av sex. Alltså behöver den som skriver pornografiskt inte bry sig om att skriva "fint" -- snarare är väl målet att vara så direkt beskrivande av "akten" som möjligt.
Alla som diskuterar temat sex i litteratur tycks vara eniga om en sak: Dåligt skrivna sexskildringar är ofta skrattretande.
Det finns en scen i filmen The Naked Gun 2 1/2: The Smell of Fear (1991), där en man i rullstol börjar läsa högt ur en dåligt skriven bok:
"His strong manly hands probed every crevice of her silken femininity, their undulating bodies writhing in sensual rhythm, as he thrust his purple-headed warrior into her quivering mound of love pudding."
(Manus: David Zucker & Pat Proft)
Citatet ovan innehåller de typiska problemen:
- Blomsterspråk
- Eufemismer
- Rent språkliga klumpigheter i beskrivningen ("undulating bodies"?? Är detta ormkroppar?)
- För mycket fokus på yttre handling, inget fokus alls på tankar
Det finns massor av potential för att beskriva en karaktärs tankar medan han/hon/har sex -- om författaren klarar att fokusera. Häng inte upp dig på kroppsdelarnas rörelse.
Naturligtvis är det inte lätt att beskriva vad en person tänker medan han/hon/hen fylls av känslor och intryck som inte är helt "rationella" och entydiga.
Tänk om det egentliga skälet till svårigheten med att skriva om sex är att drifter och instinkter gör oss irrationella, och hotar bilden av människan som en "förnuftig" varelse som "står över djuren"...?
Inte konstigt då, att så många författare stretar med att pressa in "driftsvarelsen" människan i litteraturens rationella, logiska struktur.
''You have to accept the fact that part of the sizzle of sex comes from the danger of sex. You can be overpowered."
- Camille Paglia
Kanske det enklaste vore att strunta i att beskriva något sex alls. "De gick in i sovrummet..." -- och så hoppa till nästa kapitel. Det är ingen skam i det. (Eller?) Fast författare ska väl göra sitt bästa och inte fega ut?
En bra tumregel tycks vara: Ansträng dig att hitta de rätta orden och undvik de andra. Det är synd att det finns så få ord för könsorgan att välja mellan i det svenska språket. Vem sjutton kom på tanken att f***a skulle vara ett vackert ord? Är "sköte" det enda snygga ordet vi har som inte lockar till skratt?
Sex är också svårt att skildra i fiktion för att vad du än skriver om, kommer läsaren att tro att "detta måste vara vad författaren går igång på"... eller ännu pinsammare: "denna sexskildring kan vara baserad på något som författaren själv har varit med om"... eller ännu pinsammare: "denna text avslöjar så mycket okunnighet att författaren uppenbarligen har väldigt lite eller ingen sexuell erfarenhet."
Du kan också bli hämmad -- i år 2017? Javisst! Vi lever i en starkt moralistisk epok där någon alltid fördömer någon -- av rädslan för att stöta någon. Det hjälper ju inte kreativiteten att tänka: "Vad ska mina föräldrar/vänner/barn tro om de ser att jag har skrivit det här?"
Låt oss gå rakt på sak här: Det kan mycket väl hända att den som börjar skriva en sexscen "går igång" av det. Däri ligger en fallgrop: Distansen går förlorad, och därför en del av omdömet. Att författaren blev upphetsad är inte detsamma som att texten blev bra. (Tänk dig att du skriver en text medan du är ordentligt berusad, och läser resultatet när du har nyktrat till. Jag slår vad om den inte verkar lika bra som när du först skrev den.)
Jag har hört någon säga (se nedan) att sexskildringar är bäst om de bidrar till karaktärsskildringen i texten. Då infinner sig frågan: Vad kan karaktärernas sexualitet och sexuella aktivitet uttrycka om dem som personer? Deras utveckling och "livsväg"? Ganska mycket, egentligen.
Det är frestande att skriva om sex antingen som väldigt enkelt och enbart positivt (alla karaktärer har fantastiska orgasmer varje gång de försöker), eller som en källa till drama, problem och konflikter (som gör berättelsen mer spännande)...
Vet ni vad som är svårast? Att skriva om sex på ett "vardagligt" sätt, som om det vore lika självklart som att äta eller sova. Jag blir imponerad när jag ser någon lyckas med det.
Poddradioprogrammet Snedtänkt har vigt ett helt avsnitt åt temat samlagsskildringar i litteraturen:
Snedtänkt med Kalle Lind: Om sex i litteratur
Poddavsnittet rekommenderas till alla som -- liksom jag -- undrar över hur man ska skriva om sex.
Jag ska erkänna att jag har "fegat ut". Jag tycker det är jättesvårt att skriva om sex -- och det blir bara ännu svårare om böckerna riktar sig till ungdomar. I mina kommande böcker, har jag beslutat mig för, ska det förekomma fler icke-heterosexuella karaktärer -- och de ska också ha relationer med andra personer, precis som de väldigt "straighta" karaktärer jag hittills hållit mig till i böckerna.
Blir det lätt? Knappast. Men jag gillar den skrivarmässiga utmaningen.
Se även:
- "Bad Sex Awards" i tidningen The Guardian
- "Bad Sex In Fiction Award" i tidskriften Literary Review
- "And the good sex award goes to..." i tidningen The Telegraph
Friday, January 13, 2017
Här kan du låna min bokserie TERRA HEXA
Jag har fått publicerat rätt många böcker på svenska vid det här laget.
Om du inte har läst mina böcker förut och är nyfiken på dem, kan du alltid gå till biblioteket och låna!
Här är den första av dem:
TERRA HEXA
En serie äventyrsböcker för större barn och ungdomar som gillar fantasy/SF. Den har fått flera goda recensioner.
Två oskiljaktiga systrar, Henna och Gala, lever på planeten Terra Hexa - en plats där solen aldrig går ner. Tillsammans ger de sig ut på en äventyrlig resa för att finna sanningen om sin värld. De kommer att behöva all sin list, skönhet och klokhet...
Bokserien Terra Hexa (Del I-III) finns att låna som tryckt bok -- både i originalutgåva och nyutgåva -- på flera bibliotek. Kolla med ditt lokala bibliotek, eller på de större regionala biblioteken.
Den tryckta utgåvan av Terra Hexa-böckerna finns att låna på följande bibliotek:
Stockholms Stadsbibliotek
Skärholmens bibliotek (Stockholm)
Östermalms bibliotek (Fältöversten) (Stockholm)
Stadsbiblioteket Göteborg
Lundby (Göteborg)
Angered (Göteborg)
Kortedala (Göteborg)
Kyrkbyn (Göteborg)
Linnéstaden (Göteborg)
Torslanda (Göteborg)
HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län):
Bollnäs
Gävle
Hofors
Hudiksvall
Ljusdal
Nordanstig
Ockelbo
Ovanåker
Sandviken
Söderhamn
Trollhättans Stadsbibliotek
Borås Stadsbibliotek
Sandareds bibliotek
Folkbiblioteken i Lund
Malmö stadsbibliotek
E-bokversionen av Terra Hexa finns på dessa bibliotek (OBS! Listan är inte komplett):
Stockholms Stadsbibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås
Lerums bibliotek
Åre kommun
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
Bibliotek Värmland
HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Terra Hexa finns också som talbok/e-ljudbok (streaming) på många bibliotek.
Om du inte har läst mina böcker förut och är nyfiken på dem, kan du alltid gå till biblioteket och låna!
Här är den första av dem:
En serie äventyrsböcker för större barn och ungdomar som gillar fantasy/SF. Den har fått flera goda recensioner.
Två oskiljaktiga systrar, Henna och Gala, lever på planeten Terra Hexa - en plats där solen aldrig går ner. Tillsammans ger de sig ut på en äventyrlig resa för att finna sanningen om sin värld. De kommer att behöva all sin list, skönhet och klokhet...
Bokserien Terra Hexa (Del I-III) finns att låna som tryckt bok -- både i originalutgåva och nyutgåva -- på flera bibliotek. Kolla med ditt lokala bibliotek, eller på de större regionala biblioteken.
Den tryckta utgåvan av Terra Hexa-böckerna finns att låna på följande bibliotek:
Stockholms Stadsbibliotek
Skärholmens bibliotek (Stockholm)
Östermalms bibliotek (Fältöversten) (Stockholm)
Stadsbiblioteket Göteborg
Lundby (Göteborg)
Angered (Göteborg)
Kortedala (Göteborg)
Kyrkbyn (Göteborg)
Linnéstaden (Göteborg)
Torslanda (Göteborg)
HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län):
Bollnäs
Gävle
Hofors
Hudiksvall
Ljusdal
Nordanstig
Ockelbo
Ovanåker
Sandviken
Söderhamn
Trollhättans Stadsbibliotek
Borås Stadsbibliotek
Sandareds bibliotek
Folkbiblioteken i Lund
Malmö stadsbibliotek
Stockholms Stadsbibliotek
Nyköpings stadsbibliotek
Oxelösunds bibliotek
Stadsbiblioteket Göteborg
Alingsås bibliotek
Borås stadsbibliotek
Högskolan i Borås
Lerums bibliotek
Åre kommun
Härjedalens bibliotek
Umeå stadsbibliotek
Härryda folkbibliotek
Mölnlycke bibliotek
Trollhättans Stadsbibliotek
HelGe-biblioteken (Gävleborgs Län)
Katrineholms bibliotek
Karlskoga Bibliotek
Gnosjö bibliotek
Habo bibliotek
Halmstads stadsbibliotek
Lessebo kommunbibliotek
Malmö stadsbibliotek
Nässjö stadsbibliotek
Terra Hexa finns också som talbok/e-ljudbok (streaming) på många bibliotek.
Thursday, January 12, 2017
"What's in a name?" Om namn i fiktionen
"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."
- William Shakespeare, Romeo and Juliet
Med all respekt för Shakespeare, så tror jag att författare bör välja namn på platser, karaktärer och dylikt med stor omsorg. (Han kallade inte sin pjäs "Heinz & Berta" heller.)
Jag har lagt märke till i verkliga livet, hur en del människor är väldigt petiga med att inte vilja tilltalas med sina förnamn, utan med sina smeknamn... eller hellre vill tilltalas med sina efternamn.
Ens eget namn kan kännas som en illasittande kostym, som någon välment förälder har valt utifrån sina egna preferenser. Du kanske heter Nisse Olsson, men du känner dig som Erik Hammarstål. Och visst kan ett "dåligt" namn påverka ens framgång negativt.
Detta gäller även författarens eget namn. Om du verkligen heter Melvin Podznofsky, så råder jag dig att välja en pseudonym. (I förtexterna till en Hong kong-film stod faktiskt namnet "Linda Kuk"! Tänk dig det på ett bokomslag.)
Ett vackert namn "sjunger". Det har en tilltalande melodi. Lumumma låter trevligare än Takete.
Så vad ska dina karaktärer heta? J.K. Rowling kom undan med väldigt tillgjorda namn som "Snape" och "Dumbledore", fast sånt funkar fint i barnböcker. Där kan en person heta "Eva Hjelte" eller "Skurkus McSlemboll."
Skriver du för vuxna läsare, bör karaktärernas namn passa berättelsen och dess miljö. En svensk polisfigur kan heta "Sven Hassel"... "Kurt Wallander" är helt OK... men "Johan Falk" är farligt nära det parodiska.
Amerikaner är av någon anledning enormt förtjusta i namnet "Jack". Det dyker upp väldigt ofta ("Jack Reacher" t.ex.). Efternamn av typen "Reacher", "Roper" eller "Hunter" telegraferar: "detta är en handlingsmänniska och en historia med tonvikten på action."
(Personligen avskyr jag den sortens namn. Men tycke och smak, liksom...)
Om det är knepigt att komma på namn som låter både verkliga och bra, använd Google. Sök på "birth names" för olika land. Kolla upp vad ett namn faktiskt betyder på ett visst språk.
Var inte så förbenat anglosaxisk jämt! Det var förr som alla karaktärer förväntades ha namn som lät brittiska eller irländska. I dagens värld där folk reser och flyttar mycket, är det realistiskt att t.ex. en IT-firma har anställda med namn från olika delar av världen, eller att ett universitet har studenter från många olika land och kulturer.
Karaktärens namn kan antyda en del personfakta och bakgrund. Överklassnamn t.ex. kan låta som om personen kommer från en miljö med strikta konventioner, som lätt kan kännas igen:
"Vet ni vem jag är? Jag är Percy Witt-Bratthage!"
Är det bra att använda namn som uppenbart hänvisar till verkliga personer? Var försiktig. Om du skriver om en politiker som heter "Barocky Obema" är du ute på tunn is. Inte för att du ska bli stämd eller så, men för att det kan låta väldigt fånigt.
När jag var yngre, hade jag en karaktär som var forskare och hette "Carl Sayers" -- det namnet skulle jag inte ha valt idag.
För fantasy-karaktärer gäller uppenbart andra regler. Du kan komma undan med väldigt krystade och tillkrånglade namn. Det smarta är att konstruera namn som
A) låter bra,
B) inte är alltför uppenbara, som t.ex. "Meandark Grimdeathor", och
C) inte låter som om du stjäl från Tolkien.
I science fiction, och i synnerhet varianterna "Alternativ Historia" och "Steampunk", används historiska personers namn med flit. Detta betyder inte automatiskt att en karaktär med namnet "Abraham Lincoln" måste uppföra sig som den historiske Abraham Lincoln... men tveklöst färgar lite av den verklige personens "utstrålning" av sig på den fiktive Lincoln.
Men detta kan förleda författaren till att bli slarvig. Vad motiverar karaktären? Varifrån kommer den? "Alla vet väl vem Abraham Lincoln är! Jag behöver inte förklara någon bakgrund!" tänker den slarvige författaren -- och glömmer bort helt grundläggande saker om hur man bygger upp en karaktär.
Vill du vara riktigt originell, läs manuskript från forntiden. Där finner du namn och namnstrukturer som verkligen kommer "från en annan värld":
Ninlil
Aga of Kish
Humbaba...
Eller så kan din huvudperson heta precis likadant som du -- då uppstår den effekt som kallas metafiktion, eller möjligen "fejkad självbiografi".
Så vad är då ett riktigt "vinnande" namn på en karaktär? I verkligheten kan det vinnande namnet vara "Loser" och det "förlorande" namnet "Winner". Tugga på den!
By any other name would smell as sweet."
- William Shakespeare, Romeo and Juliet
Med all respekt för Shakespeare, så tror jag att författare bör välja namn på platser, karaktärer och dylikt med stor omsorg. (Han kallade inte sin pjäs "Heinz & Berta" heller.)
Jag har lagt märke till i verkliga livet, hur en del människor är väldigt petiga med att inte vilja tilltalas med sina förnamn, utan med sina smeknamn... eller hellre vill tilltalas med sina efternamn.
Ens eget namn kan kännas som en illasittande kostym, som någon välment förälder har valt utifrån sina egna preferenser. Du kanske heter Nisse Olsson, men du känner dig som Erik Hammarstål. Och visst kan ett "dåligt" namn påverka ens framgång negativt.
Detta gäller även författarens eget namn. Om du verkligen heter Melvin Podznofsky, så råder jag dig att välja en pseudonym. (I förtexterna till en Hong kong-film stod faktiskt namnet "Linda Kuk"! Tänk dig det på ett bokomslag.)
Ett vackert namn "sjunger". Det har en tilltalande melodi. Lumumma låter trevligare än Takete.
Så vad ska dina karaktärer heta? J.K. Rowling kom undan med väldigt tillgjorda namn som "Snape" och "Dumbledore", fast sånt funkar fint i barnböcker. Där kan en person heta "Eva Hjelte" eller "Skurkus McSlemboll."
Skriver du för vuxna läsare, bör karaktärernas namn passa berättelsen och dess miljö. En svensk polisfigur kan heta "Sven Hassel"... "Kurt Wallander" är helt OK... men "Johan Falk" är farligt nära det parodiska.
Amerikaner är av någon anledning enormt förtjusta i namnet "Jack". Det dyker upp väldigt ofta ("Jack Reacher" t.ex.). Efternamn av typen "Reacher", "Roper" eller "Hunter" telegraferar: "detta är en handlingsmänniska och en historia med tonvikten på action."
(Personligen avskyr jag den sortens namn. Men tycke och smak, liksom...)
Om det är knepigt att komma på namn som låter både verkliga och bra, använd Google. Sök på "birth names" för olika land. Kolla upp vad ett namn faktiskt betyder på ett visst språk.
Var inte så förbenat anglosaxisk jämt! Det var förr som alla karaktärer förväntades ha namn som lät brittiska eller irländska. I dagens värld där folk reser och flyttar mycket, är det realistiskt att t.ex. en IT-firma har anställda med namn från olika delar av världen, eller att ett universitet har studenter från många olika land och kulturer.
Karaktärens namn kan antyda en del personfakta och bakgrund. Överklassnamn t.ex. kan låta som om personen kommer från en miljö med strikta konventioner, som lätt kan kännas igen:
"Vet ni vem jag är? Jag är Percy Witt-Bratthage!"
Är det bra att använda namn som uppenbart hänvisar till verkliga personer? Var försiktig. Om du skriver om en politiker som heter "Barocky Obema" är du ute på tunn is. Inte för att du ska bli stämd eller så, men för att det kan låta väldigt fånigt.
När jag var yngre, hade jag en karaktär som var forskare och hette "Carl Sayers" -- det namnet skulle jag inte ha valt idag.
För fantasy-karaktärer gäller uppenbart andra regler. Du kan komma undan med väldigt krystade och tillkrånglade namn. Det smarta är att konstruera namn som
A) låter bra,
B) inte är alltför uppenbara, som t.ex. "Meandark Grimdeathor", och
C) inte låter som om du stjäl från Tolkien.
I science fiction, och i synnerhet varianterna "Alternativ Historia" och "Steampunk", används historiska personers namn med flit. Detta betyder inte automatiskt att en karaktär med namnet "Abraham Lincoln" måste uppföra sig som den historiske Abraham Lincoln... men tveklöst färgar lite av den verklige personens "utstrålning" av sig på den fiktive Lincoln.
Men detta kan förleda författaren till att bli slarvig. Vad motiverar karaktären? Varifrån kommer den? "Alla vet väl vem Abraham Lincoln är! Jag behöver inte förklara någon bakgrund!" tänker den slarvige författaren -- och glömmer bort helt grundläggande saker om hur man bygger upp en karaktär.
Vill du vara riktigt originell, läs manuskript från forntiden. Där finner du namn och namnstrukturer som verkligen kommer "från en annan värld":
Ninlil
Aga of Kish
Humbaba...
Eller så kan din huvudperson heta precis likadant som du -- då uppstår den effekt som kallas metafiktion, eller möjligen "fejkad självbiografi".
Så vad är då ett riktigt "vinnande" namn på en karaktär? I verkligheten kan det vinnande namnet vara "Loser" och det "förlorande" namnet "Winner". Tugga på den!
Thursday, January 05, 2017
Pocketversionen av "DARC AGES Book One: The Awakening" ute nu!
Nu i år kommer den engelska versionen också att ges ut som pocketbok!
Första delen finns nu att köpa på Amazon.com. Del II-III kommer som pocket i år.
Pocketversionen innehåller samma illustrationer som e-bokversionen.
Läs ett längre utdrag ur den engelska utgåvan HÄR.
Recensioner av första delen i bokserien finner du HÄR.
Några recensionscitat:
"Boken var mycket spännande och medryckande och får därför 4 av 5 stjärnor i betyg."
-Tickmicks Bokblogg
-Tickmicks Bokblogg
"Om DU gillar science fiction får du inte missa den här trilogin! Den har fått mig att vilja läsa mera science fiction."
-Svenska Böcker
-Svenska Böcker
"För att vara flera kategorier jag normalt inte brukar finna
intressanta så var den väldigt underhållande." (Betyg: 4 av 5 stjärnor)
-Bokbacon
-Bokbacon
"Späckad med alla möjliga sorters händelser. Små, stora, dystra, ljusa, kärleksfulla och cyniska. Alla väldigt välskrivna."
"Jag är hård när jag ger den en nia."
-Boker Bokblogg
"Jag är hård när jag ger den en nia."
-Boker Bokblogg
DARC AGES Book One: The Awakening (engelsk pocketbokutgåva)
Monday, January 02, 2017
Bokskåpet rekommenderar "DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet"
Citat:
"Det är riktigt spännande och intressant att läsa Uppvaknandet och jag kommer absolut att läsa de andra delarna! Rekommenderas!"
Läs hela recensionen HÄR.
----------------------------------------
En introduktion till bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven, från den officiella websiten:
År 1999-2000 kom den episka äventyrsromanen DARC AGES ut för första gången som illustrerad webbföljetong. Nu har hela historien äntligen kommit ut på svenska som romantrilogin DARC AGES - De mörka tidevarven.
År 1999 låter David Archibald frysa ned sig medan han är döende i cancer. Han väcks upp i framtiden och blir botad... men han har vilat nio hundra år för länge. Jorden har genomgått stora förändringar. Den mörka medeltiden lever på nytt, men som en märklig blandning av ålderdomliga samhällsskick och avancerad teknologi. David måste starta livet på nytt och får namnet DARC...
Hjältar, skurkar och monster
Darc är inte den ende hjälten i DARC AGES - De mörka tidevarven. Hans kamp för att överleva och förändra världen blandar in flera andra karaktärer, onda och goda, i en världsomspännande konflikt. Han möter riddare i rustning, tragiska mutanter, ohyggliga monster, modiga kvinnor, talande robotar och nattsvarta skurkar.
Äventyret fortsätterDe mörka tidevarven slutar inte med trilogin. Nya böcker i serien är på väg att skrivas. Nästa del blir DARC AGES - De mörka tidevarven - Fjärde boken. Bli med på äventyret redan nu!
DARC AGES - De mörka tidevarven Bok 1-3 finns att köpa i nätbokhandlar och att låna på svenska bibliotek som e-bok och pocket.
Om litteraturens inneboende paranoida drag
En av mina små teorier om fiktion är att läsare kräver mycket mer "intern logik" av fiktiva karaktärer och fiktiva scenarion, än de förväntar sig av verkliga människor och deras liv.
(Varför det är så kan förstås diskuteras. Är det som kompensation för en "kaotisk" verklighet, eller en indirekt konsekvens av litteraturens inneboende struktur? Jag säger som norrmännen: Ha'kke peiling.)
I verklighetens vardag sker det då och då saker som är "oförnuftiga", slumpmässiga och utan mening i något större sammanhang -- du nynnar en sång, tappar bort något, råkar hitta en sedel på gatan, får plötsliga infall, drabbas av en tillfällig trafikolycka, stöter ihop med en gammal bekant från studenttiden...
I en roman eller novell, eller film eller TV-serie, MÅSTE sådana händelser "betyda" något och ingå i ett större sammanhang.
Om verkligheten faktiskt var sådan, skulle vi alla bli sjukligt misstänksamma.
Du nynnar en sång? Det måste betyda att sången är ett förträngt minne av en oerhört viktig händelse som kommer upp till ytan!
Tappade du bort något? Senare visar det sig att det du tappade betyder liv eller död!
Råkar du hitta en sedel på gatan? Om du plockar upp den kommer du att trasslas in i en händelsekedja som vänder upp och ned på din tillvaro!
Hamnar du i en trafikolycka? Det var arrangerat av din gamle bekanta, som hittade saken du tappat, hörde dig nynna den där sången och insåg att du visste för mycket! Allting hänger ihop!
Deckargenren är den allra mest "paranoida" i sitt insisterande på berättelsens interna logik, och i sin oskrivna lag att det som sker i berättelsen måste vara "meningsfullt" för handlingen och karaktärerna.
Men tänk efter: Vi förväntar oss att deckare ska vara "logiska", samtidigt som vi utan vidare godtar att huvudpersonen tycks vara fast i en mardröm.
Är det inte lite kusligt att Miss Marple tycks förföljas av ond bråd död? Hon kan inte resa nånstans i England utan att någon blir mördad i närheten. Är det inte lite underligt att hon ska blanda sig i varenda mord som råkar inträffa där hon befinner sig? (Blir du privatspanare så fort du hör talas om ett mystiskt dödsfall i staden där du bor?)
En normal, verklig gammal tant skulle bli fnoskig: "Varför händer detta mig vart jag än åker? Är någon ute efter mig? Är hela mitt liv en ond dröm?"
Miss Marple och våra andra fiktiva hjältar får inte börja misstänka att de befinner sig i en fiktion. (När besättningen på Enterprise reser tillbaka till 1980-talet, får de inte gå förbi en biograf som visar en Star Trek-film... men jag kommer bort från ämnet.)
Läsare (och författare!) blir mest tillfredsställda av ett slut som gör hela berättelsen meningsfull: Alla trådar nystas upp, alla karaktärer uppfyller något större syfte, händelserna får i slutändan en innebörd som är mer än summan av dess innehåll.
På samma gång blundar vi för hur bisarrt det skulle vara att leva i en så "ordnad" tillvaro.
Jag gillar "bra" slut, och försöker skriva sådana om jag kan. Men jag tror inte att det verkliga livet är en "välskriven" historia... och ibland frågar jag mig om litteraturen inte riktigt "klarar av" att beskriva en ologisk, kaotisk och ostrukturerad värld, hur mycket den än försöker. Det är något i själva romanens form som pressar fram ett krav på "mening".
Ta till exempel Paul Austers roman City of Glass. Visst, romanen är en mycket välskriven "metafiktion" som leker med -- och utmanar -- deckargenrens krav på "dolda sammanband"... Visst, historien och huvudpersonen blir mer och mer "irrationella", tills läsaren undrar om allt som hänt bara är en hallucination...
Men våra "läsarhjärnor" försöker ändå finna en "högre mening" med berättelsen, till och med om den är metafiktion. Även om författaren personligen hade skrikit i läsarens öra: "Det finns ingen 'mening' i den här romanen annat än att säga att den är fiktion!" så skulle minst en läsare reagera: "Vad menar han egentligen med det?"
Detta är inte ett fördömande av litteraturen, bara en observation...
För min egen del har jag ett litet knep för att motverka dilemmat som jag beskrivit här (att en historia blir för logisk och sammanhängande så att det uppstår en "paranoid" känsla av att ingenting lämnas åt slumpen).
Jag kan inte göra mina romaner och noveller lika ostrukturerade som det verkliga livet -- de skulle antagligen bli oläsliga -- men jag kan krydda berättelsen med några "galna", gärna komiska detaljer som uppenbarligen inte hör till handlingen.
För vi kan ju se det komiska i verklighetens nonsens... så varför inte också inkludera lite komiskt nonsens i fiktionen?
(Varför det är så kan förstås diskuteras. Är det som kompensation för en "kaotisk" verklighet, eller en indirekt konsekvens av litteraturens inneboende struktur? Jag säger som norrmännen: Ha'kke peiling.)
I verklighetens vardag sker det då och då saker som är "oförnuftiga", slumpmässiga och utan mening i något större sammanhang -- du nynnar en sång, tappar bort något, råkar hitta en sedel på gatan, får plötsliga infall, drabbas av en tillfällig trafikolycka, stöter ihop med en gammal bekant från studenttiden...
I en roman eller novell, eller film eller TV-serie, MÅSTE sådana händelser "betyda" något och ingå i ett större sammanhang.
Om verkligheten faktiskt var sådan, skulle vi alla bli sjukligt misstänksamma.
Du nynnar en sång? Det måste betyda att sången är ett förträngt minne av en oerhört viktig händelse som kommer upp till ytan!
Tappade du bort något? Senare visar det sig att det du tappade betyder liv eller död!
Råkar du hitta en sedel på gatan? Om du plockar upp den kommer du att trasslas in i en händelsekedja som vänder upp och ned på din tillvaro!
Hamnar du i en trafikolycka? Det var arrangerat av din gamle bekanta, som hittade saken du tappat, hörde dig nynna den där sången och insåg att du visste för mycket! Allting hänger ihop!
Deckargenren är den allra mest "paranoida" i sitt insisterande på berättelsens interna logik, och i sin oskrivna lag att det som sker i berättelsen måste vara "meningsfullt" för handlingen och karaktärerna.
Men tänk efter: Vi förväntar oss att deckare ska vara "logiska", samtidigt som vi utan vidare godtar att huvudpersonen tycks vara fast i en mardröm.
Är det inte lite kusligt att Miss Marple tycks förföljas av ond bråd död? Hon kan inte resa nånstans i England utan att någon blir mördad i närheten. Är det inte lite underligt att hon ska blanda sig i varenda mord som råkar inträffa där hon befinner sig? (Blir du privatspanare så fort du hör talas om ett mystiskt dödsfall i staden där du bor?)
En normal, verklig gammal tant skulle bli fnoskig: "Varför händer detta mig vart jag än åker? Är någon ute efter mig? Är hela mitt liv en ond dröm?"
Miss Marple och våra andra fiktiva hjältar får inte börja misstänka att de befinner sig i en fiktion. (När besättningen på Enterprise reser tillbaka till 1980-talet, får de inte gå förbi en biograf som visar en Star Trek-film... men jag kommer bort från ämnet.)
Läsare (och författare!) blir mest tillfredsställda av ett slut som gör hela berättelsen meningsfull: Alla trådar nystas upp, alla karaktärer uppfyller något större syfte, händelserna får i slutändan en innebörd som är mer än summan av dess innehåll.
På samma gång blundar vi för hur bisarrt det skulle vara att leva i en så "ordnad" tillvaro.
Jag gillar "bra" slut, och försöker skriva sådana om jag kan. Men jag tror inte att det verkliga livet är en "välskriven" historia... och ibland frågar jag mig om litteraturen inte riktigt "klarar av" att beskriva en ologisk, kaotisk och ostrukturerad värld, hur mycket den än försöker. Det är något i själva romanens form som pressar fram ett krav på "mening".
Ta till exempel Paul Austers roman City of Glass. Visst, romanen är en mycket välskriven "metafiktion" som leker med -- och utmanar -- deckargenrens krav på "dolda sammanband"... Visst, historien och huvudpersonen blir mer och mer "irrationella", tills läsaren undrar om allt som hänt bara är en hallucination...
Men våra "läsarhjärnor" försöker ändå finna en "högre mening" med berättelsen, till och med om den är metafiktion. Även om författaren personligen hade skrikit i läsarens öra: "Det finns ingen 'mening' i den här romanen annat än att säga att den är fiktion!" så skulle minst en läsare reagera: "Vad menar han egentligen med det?"
Detta är inte ett fördömande av litteraturen, bara en observation...
För min egen del har jag ett litet knep för att motverka dilemmat som jag beskrivit här (att en historia blir för logisk och sammanhängande så att det uppstår en "paranoid" känsla av att ingenting lämnas åt slumpen).
Jag kan inte göra mina romaner och noveller lika ostrukturerade som det verkliga livet -- de skulle antagligen bli oläsliga -- men jag kan krydda berättelsen med några "galna", gärna komiska detaljer som uppenbarligen inte hör till handlingen.
För vi kan ju se det komiska i verklighetens nonsens... så varför inte också inkludera lite komiskt nonsens i fiktionen?
Subscribe to:
Posts (Atom)