Om att skriva om "autentiskt" om "grupper"...

Som ni kanske har märkt, lever vi i en tid när författare uppmanas att inte "kränka" någon eller några.

Det finns en kulturell rörelse som går ut på att vi som skriver ska motverka rasism och diskriminering genom att medvetet skriva på ett sätt som inte förolämpar minoritetsgrupper eller beskriver dem negativt.

Författare uppmanas att inkludera, och skriva hänsynsfullt och autentiskt om minoritetsgrupper, göra ordentlig research för att undgå stereotyper och klichéer om ras, kön, sexuell orientering, konsultera "sensitivity readers" etc.

Jag håller med om att författare bör göra ett gott hantverk, göra sin research och inte slarva. Ogenomtänkt bruk av könsstereotyper och etniska stereotyper i fiktionen är definitivt slarv och slapphet -- eller i bästa fall okunnighet.

(Och personligen tycker jag det är fegt att ge sig på den som är i underläge. Jag har alltid avskytt översitteri.)

Gamla stereotyper sticker alltid i ögonen. När jag läste en gammal upplaga av Pippi Långstrump går ombord för min åttaårige son, var jag tvungen att prata med honom om ord som "negerkung" för att det lät så j***a pinsamt, och hoppade över de orden när det blev för mycket för oss båda. (Spontancensur. Jag gjorde det för barnens skull.)

Men vi läste ut boken! Om grabben sen växer upp och röstar på Sverigedemokraterna, så vet vi iallafall att det var Astrid Lindgrens fel alltihop. Jag skämtar!

(Och oss emellan -- Tintin i Kongo var ett riktigt skitalbum. Det enda skälet till att något så dåligt gavs ut på nytt var att tjäna lite mer pengar på Hergés namn. Men kritisera då för tusan förlagets opportunism!)

Den rätta vägen, sägs det numera, är att ändra i alla böcker och skriva "autentiska" karaktärer för att ta bort stereotyper och fördomar så ingen blir diskriminerad mera.

Jag uppskattar den goda avsikten, och jag tror den är uppriktigt menad. Samtidigt undrar jag om alla dessa goda avsikter verkligen kommer att leda till färre stereotyper, färre fördomar och mindre ondska.

Jag bekymrar mig för att det moraliska nitet i slutändan leder till censur... att gamla stereotyper ersätts av nya, att detta ändå inte tar död på fördomsfullhet... och att den konst som inte passar in i den moraliska mallen offras för den goda sakens skull...

Och att vi i någon djupare mening lurar oss själva.

Ni förstår, jag har släktingar av olika slag och hudfärger, med olika ursprung och kulturella bakgrunder. Och om detta har lärt mig en sak, så är det att du måste bedöma folk individuellt, var och en, och se både deras goda och dåliga egenskaper.

Ovillkorligt.

Alla slags generaliseringar om människor -- även "positiva" generaliseringar -- leder till att man inte ser individen för vad denne är och går för.

Jag har lärt mig hur otroligt komplicerade och motsägelsefulla människor är, oavsett hur de ser ut eller var de kommer ifrån. Jag har lärt mig att det är skillnad på vad folk säger att de gör och vad de faktiskt gör.

Jag har lärt mig att betrakta människor som i grunden ologiska varelser som kan bära motsättningar och paradoxer inom sig utan att för den skull explodera (fast ibland gör de just det).

Självklart färgar detta av sig på hur jag skriver. Men jag låtsas inte som om fiktionen är den sanna verkligheten. Inte heller är jag så inbilsk att jag tror att en berättelse jag skriver kan reformera hela kulturer och "bota" oss från fördomsfullhet.

Jag har mött, och möter, argumentet att om bara fiktionen "autentiskt" och "hänsynsfullt" skildrade människor som tidigare skildrats som stereotypiskt dåliga eller mindre värda, så kommer det att förbättra samhället och minoriteternas situation.

Jag skulle godta det, om jag fick ett klart svar på följande fråga: Vem avgör vad som är "autentiskt" mänskligt?

Är de som skriver fiktioner fria att själva klura ut vad som är "relevant" att skildra hos människor... eller måste de följa normer fastsatta av andra? 
Jag är på min vakt mot att "normkritik" blir till nya normer som underförstått ska följas, och att författare ska bli utsatta för moraliska fördömanden och påtryckningar av kommittéer, jurymedlemmar och granskningsnämnder. Det är ett kort steg från att "skriva med hänsyn" till att vara rädd för att skriva över huvud taget.

Men det finns inte censur i Skandinavien, säger ni.
OK, men det var faktiskt inte alls länge sen vi hade censur av film, böcker och andra media. Så sent som 1980 ropades det på censur och förbud mot våldsamma videofilmer. Dataspel och serietidningar fick skulden för samhällets problem.

På en mer "högkulturell" nivå fick författare som Agnar Mykle och Jens Bjørneboe betala ett högt pris för att våga kränka sin tids normer för vad man borde skriva om. Men deras genombrott banade väg för den yttrandefrihet vi nu tar för given -- och som i sin tur har gett många minoriteter större frihet att skildra sig själva utan rädsla.

Och mitt älsklingsexempel: Monty Python-filmen LIFE OF BRIAN förbjöds i Norge för att den ansågs kränka kristendomen. Je suis Brian.

(Yttrandefrihetens baksida är förstås att det finns provokatörer -- ingen nämnd och ingen glömd -- som älskar moraltanter för att det ger dem någon att reta upp, så att provokatörerna får posera som yttrandefrihetens martyrer. I en pardans måste det finnas två som dansar.)


Varför finns det då så mycket sexism och rasism i fiktionen? En förklaring jag fått höra går ut på att samhället är korrupt, skapar och håller fördomsfull propaganda vid liv, att syftet är att profitera på fördomar, och att detta är ett effektivt -- till och med fulländat -- förtryckarsystem.

Tillämpat på fiktioner som böcker, serietidningar, TV-serier, filmer etc. låter det enkelt: X är bossen. X hittar på historier om att Y -- som inte kan försvara sig -- är elak, så att X tjänar pengar på att sälja de historierna till andra som vill hålla Y nere.

Faktiskt finns det nu en hel bransch som tjänar pengar på att fabricera "fake news" och hatpropaganda mot minoriteter -- men skillnaden är att dessa skurkar presenterar sina fiktioner som "fakta". Om en historia däremot klart och tydligt presenteras som påhittad, är det inte samma sak och får inte samma effekt. 

Som ett alternativ till teorin om att samhället systematiskt sprider stereotyper för att trycka ner de svaga grupperna, vad sägs om följande subversiva lilla hypotes om stereotypernas upphov:

Berättelserna som genomsyrar våra kulturer innehåller verkligen många generaliseringar om grupper och kategorier av människor. Utan tvekan är det så. En del av dem är religiösa myter som hela kulturer upphöjt till helig sanning (jag tänker på t.ex. myten om Adam och Eva).

Upphovet till generaliseringarna och stereotyperna är dock inte någon genialisk ond plan för att förtrycka människor, men en underliggande existentiell skräck för oss själva.

Vårt eget inre avgrundsdjup, motsägelserna som finns i varenda människa, skrämmer så att säga skiten ur oss. Titta alltför länge i spegeln och något obehagligt kommer fram. (Varför tror ni att det görs så många skräckfilmer där monstret dyker upp i en spegel? Det är konstens försök att säga oss något.)

Vi vill egentligen inte höra berättelser om hur konstiga vi är -- allt det irrationella, det obegripliga, hur många motstridiga tankar vi har -- eller hur våra skröpliga kroppar ständigt sätter käppar i hjulet för våra storvulna önskedrömmar.

Därför hittar vi på historier och myter som överförenklar människan, för att de verkar begripliga och acceptabla. (Acceptabla för alla parter, inte bara en förtryckande "elit".)

Fördomar och stereotyper -- vi säger att den och den "gruppen" besitter de dåliga egenskaper som finns i alla, överallt, men vi inte vill kännas vid -- är i grunden samma problem: skräcken för att verkligen se oss skildrade som vi är.

Berättelserna som vi hittar på och numera kallar "realism" och "autentiska" är också de ett slags serietidningsversion av hurdana människor är. Vår tids myter. Allt för att slippa titta i spegeln för länge.

Föreställningen att vi kan ta bort verklighetens dåliga tankar och handlingar genom att ta bort det "dåliga" i konsten och litteraturen hänger ihop med föreställningen att allt vi gör och tänker har en yttre orsak -- utanför oss själva.

Vi insisterar på att vi är (eller borde vara) helt och hållet rationella varelser. Eftersom vi innerst inne vet att det inte är så, kräver vi ängsligt att andra ska ge oss "bekräftelse"... särskilt genom att berätta historier där vi kan "identifiera" oss med ädla, okomplicerade karaktärer som inte finns.

Alla primitiva folk ser så på världen. Det onda är en förbannelse som någon annan kastat på en.

Men om det var så, skulle följande situation vara helt oacceptabel:
-----------------------------------------------------

TANKEN PÅ PERRONGEN

Du står på perrongen och väntar på tåget. 

Du tittar på en person som står bredvid dig... och plötsligt grips du av en impuls: "Tänk om jag knuffar den där personen ned på spåret. Ja... jag knuffar helt enkelt den där äckliga, vidriga personen framför tåget."

Varför kom den tanken? Det finns ingen omedelbar förklaring. "Det är FEL att tänka så", manar ditt samvete. Och fiktionen är inte till någon tröst alls, för i berättelserna är det bara skurkar och galningar som hatar främmande människor utan någon vettig anledning.

Du är väl ingen galning heller? Det kanske bara är tvångstankar orsakade av utmattning. Eller fördomar mot den andre personen? Det kanske är samhällets fel! Som matar dig med fördomar och hat mot andra. För att skydda ditt ego tänker du på andra, dåliga människor som går runt och hatar andra utan anledning.  

Puh! Det hjälpte. Den oresonliga impulsen dör bort; din självkänsla är räddad. Du kan tryggt kliva på tåget utan att knuffa den där vilt främmande personen ned på spåret. 
--------------------------------------

Fast... vem vet vilka tankar som alla de andra personerna på perrongen hade? Någon sällsynt gång blir ju någon knuffad...

Hade du blivit förnärmad om huvudpersonen i ovanstående anekdot hade beskrivits som "vit" eller "svart" (vad nu det innebär) eller burit en "Krossa rasismen"-slogan på kläderna?

Det hade varit enklare och mindre hotande om huvudpersonen i berättelsen varit en högerextremist. En riktigt bleknost och blond en. Det tycker jag med. Så slipper vi tänka att vi vanliga, hyggliga, rättänkande människor ens skulle kunna komma på tanken på att knuffa någon framför tåget.

Jag provocerar här för att understryka en viktig punkt: "Positiva" mallar är också stereotyper. Se människan! Inte etiketten. Om du menar att alla minoriteter SKA skildras som felfria, säger du underförstått till minoriteter: Antingen är du felfri, eller så erkänner jag inte ditt människovärde. Ingen kan leva upp till en idealbild. (Väljer vi våra vänner efter hur perfekta de är?)

Fast... kanske är kraven på "inkludering" och "normkritik" bara en ny variant av ett gammalt historiskt mönster. Med jämna mellanrum kommer ropen på att rensa ut de gamla stereotyperna och skapa den "autentiska" realismen. Det har hänt förr. En helt naturlig förnyelseprocess.

Så varför skulle den nya "äktheten" vara mer "äkta" än de gamla som kommit och gått? Kommer framtida generationer att fördöma de stereotyper vi inte var medvetna om att vi använde när vi trodde vi var "upplysta"? Säkert. Get over it.

För all del, inkludera alla -- men är det fel att också se människor som individer?
Om verklighetens människor är konstiga, motsägelsefulla och inte passar in i mallar, så ska väl påhittade karaktärer och historier också få vara det.

Så ge mig en osympatisk rom som också hjälper gamla tanter över gatan, en nynazistisk transvestit som sjunger Zara Leander-karaoke, en socialarbetare som slår sina barn, ge mig karaktärer som inte passar in i mallen... för mallen är bara en illusion.

Fiktionen kan hjälpa oss att se oss som vi är... och lära oss att inte döma varandra eller oss själva så hårt för att vi inte är perfekta. Det är bekräftelse.