A.R.Yngve's "Notes Towards Becoming A Better Writer": Kongressrapport: Norcon 28 / Sci-Fi på Torshov

Helgen den 24-26 november 2017 besökte och medverkade jag på science fiction-kongressen Norcon 28 på Torshovtheatret (f.d. Soria Moria) i Oslo...

...men detta var en lite speciell kongress! Den kombinerades nämligen med norska Nationaltheatrets
specialevenemang Sci-fi på Torshov. Så under samma helg, i samma byggnad, visades en teaterversion av George Orwells 1984 - en skakande upplevelse som jag missade av flera skäl. (Läs mer om Torshovtheatrets science fiction-teaterföreställningar HÄR.)
Med andra ord en s.k. "team-up" där popkultur fick chansen att möta finkultur.

Chefsarrangören för Norcon, Heidi Lyshol, lät mig få ha ett bokbord, delat med författarkollegan
och utgivaren Margrét Helgadóttir (som skrivit romanen The Stars Seem So Far Away), och jag fick delta i två paneler.

På fredagen invigdes kongressen med ett kort program.

Hedersgästen Mike Carey (serieförfattare, romanförfattare, filmmanusförfattare) och hans fru Linda
välkomnades. Dessutom de övriga inbjudna gästerna Tonje Tornes, Ørjan Norhus Karlsson, Alexander Løken och Øystein Sørensen.

Kjetill Gunnarson intervjuade Mike Carey om hans kritikerrosade serieroman The Unwritten.

En annan höjdpunkt på fredagen var när Rolf Andersen och Heidi Lyshol delade ut Johannes H. Bergs minnepris till översättaren och ljudbokrösten Torstein Bugge Høverstad.
Høverstad har översatt många SF- och fantasy-klassiker till norska - bl.a. Ray Bradburys Fahrenheit
451.

Min fru och son är stora fans av Høverstads uppläsning av Harry Potter-böckerna, som han också översatte till norska. Høverstad berättade bl.a. om hur översatte namn som "Dumbledore" till det norska "Humlesnurr".

Jag fick inte bara lyssna på men också hälsa på och snacka lite med Mike Carey, en mycket sympatisk och trevlig person som verkade yngre än sina år.

På lördagen intervjuade författarna Alexander Løken, Ørjan Nordhus Karlsson och serietidningsredaktören Tonje Tornes varandra om sitt skrivande och utgivningsarbete, och deras strävan att publicera fantasy och SF i ett förlagsklimat som inte alltid är vänligt inställt mot genrerna. En fräck spjuver i publiken frågade dem: "Men varför ges det ut så lite krim (=deckare)??" Alla skrattade. Sedan grät vi en skvätt...

(OK, det där med gråten var lögn.)

Tyvärr missade jag Øystein Sørensens föredrag om totalitära ideologier, för att jag deltog i panelen "Imaginary Book Club." Vi pratade om icke-existerande böcker som t.ex. Stieg Larssons The Time Traveler With the Dragon Tattoo och Jane Austens oavslutade SF-roman om Mars.

Mike Careys fru Linda var också med i den panelen! En jättetrevlig och rolig person; Carey påpekade under kongressen hur hans fru ofta varit hans "first reader" och även medförfattare. Se även deras romaner The City of Silk and Steel och The House of War and Witness.)

Professor og historiker Erling Sandmo och författaren/redaktören Margrét Helgadóttir höll ett
fascinerande föredrag om monstermyter genom tiderna.

Medan den panelen pågick, missade jag när Steffen Kverneland fikk Fabelpriset 2017 for boken
Vampyr. (Jag kan varmt rekommendera Kvernelands illustrerade satirroman BIBELEN 2.)

Mike Carey intervjuades av Torbjørn Øverland Amundsen om sitt författarskap. Carey berättade om sina tidiga influenser - brittiska serier som delvis gått förlorade - och sina med- och motgångar under en rätt lång karriär; han var från början lärare i femton år.
Carey lärde sig bl.a. att en karriär inte handlar om en enda "big break" men snarare många
"small breaks".

Lördagens filmvisning var The Girl With All The Gifts, som jag tyckte var mycket bra.
Mike Carey berättade att han skrev romanen och filmmanuset samtidigt! Filmens postapokalyptiska
landskap var direkt inspirerat av de halvt övervuxna husen och gatorna i Chernobyl.
Det fanns minst ett tillfälle under filmens gång när jag undrade: Kommer handlingen att följa det
typiska klyschiga Hollywood-mönstret? Men nej, ingen fara! Slutet var klart bättre än den
misslyckade I Am Legend, som har ett liknande tema men ett helt annat slags slut.

Efter filmen spelades teaterversionen av 1984, som jag alltså skippade av flera skäl.
Jag hade inte köpt teaterbiljett och hade ont om stålar. Det är en nattsvart historia (har läst boken)
och jag hade inte lust att bli deppad. Och: jag var ganska trött och ville komma hem till familjen.
Men jag passade först på att fråga en tjej som redan hade sett pjäsen vad hon tyckte om den.
Hon nämnde att den var bra, och bitvis riktigt otäck (tortyren i "Rum 101" - hu!). Men hon var inte
lika förtjust i "ramberättelsen" som föregår själva handlingen och som betonar att 1984 är en fiktion.

I vilket fall är jag imponerad av Nationaltheatrets science fiction-satsning och hoppas den leder
till mer liknande saker. Och det var ett kreativt grepp att kombinera en teaterfestival med en SF-kongress. Jag ångrar att jag inte fick höra eftersnacket efter pjäsen, där SF-fans kunde mingla med teaterbesökare som är mer bekanta med "mainstream"-kultur... det hade varit intressant att studera hur olika kultursfärer möttes!

Söndagens första programpunkt var astrofysikern Eirik Newths energiska föredrag "Till Mars!"
Vi fick lära oss att IT-miljardärer med visioner numera styr rymdkapplöpningen, inte statliga
organisationer, och att den första kolonin på Mars ligger närmare i framtiden än vi kanske trott.

Samtidigt pågick Margrét Helgadottirs föredrag "We’re Doomed! Writing The End of the World", som jag också gärna hade hört på.

Jag missade dock inte Mike Careys avslutande föredrag "Time in Science Fiction", där han tog upp
brittiska författare som C.S. Lewis, J.R.R. Tolkien och George Orwell. Ett komplext och fascinerande
föredrag som det är svårt att citera och göra rättvisa.

Careys genomgående tema var, om jag minns rätt, att till och med en nattsvart roman som 1984 hyser ett hopp om att kunna "undfly tidens gång", och han menade att Storebrors hot om "a boot stamping on a human face forever" inte känns trovärdigt.

Carey kritiserade C.S. Lewis' fördömande av 1984, och menade att huvudpersonen Winston Smith visst lyckas vinna läsarens sympati trots att han inte "vinner" över förtryckarstaten; Smith är modig just för att han absolut inte kan vinna men gör uppror ändå.

Temat "Världens undergång" fortsatte med panelen "Velkommen til verdens ende!" där forskare och
andra kloka huvuden tog upp olika möjliga scenarion för jordens - eller universums - undergång. (Farsoter, svarta hål, atomkrig, överkonsumtion av digitala media...)
Det finns en slags morbid förtjusning i att hitta på alltings slut. (Min egen favorit är "tiden bromsar in", som kanske skulle leda till att universum stannar upp helt, eller att tiden blir icke-linjär...)

Sedan hoppade jag in i dagens och kongressens slutpanel: "Fake news, dagens Newspeak?", som hade temat disinformation och lögn i media, och hur denna verklighet kunde jämföras med Orwells vision i 1984. Mike Carey deltog.

Jag hävdade linjen att utvecklingen drivs av de nya medierna snarare än av individer, och frågade
panelen: Vi vet att det finns lögnare i media, men förstår vi hur de som "blir lurade" tänker? Tror de uppriktigt på fejknyheterna, eller är det bara ett socialt spel? Flera i panelen hänvisade till Orwells "doublethink" och människans inbyggda förmåga att vara inkonsekvent; folk kan visst ha två helt motsatta meningar och synsätt på samma gång. Det får jag hålla med om...