Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 4)

Här fortsätter min essä om skrivandets hantverk.

Tidigare delar:

Del 1: Vision

Del 2: Synopsis

Del 3: Research

I denna del vill jag gå närmare in på karaktärsskildring.

Låt oss återkomma till mitt exempel, den hypotetiska ”Urban Fantasy”-romanen ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

Innan vi börjar skriva första kapitlet bör vi finputsa lite extra på karaktärsskildringen. Ju mer förarbete, desto mindre risk att köra fast... 

...ja, förresten! Har ni tänkt på en sak med ”action”-fokuserad fiktion: Hur ofta ser vi förberedelserna? Det borde vara ett heltidsjobb att jaga monster. En stark, topptränad huvudperson måste faktiskt träna inför jobbet, och detta kan inkluderas i texten. 

 Dessutom ger det läsaren en chans att identifiera sig med huvudpersonen: ”Jag vet hur det känns att träna och pressa sina fysiska gränser / om jag tränade lika hårt som hon, kunde jag klara det hon klarar.”

För att karaktärsskildringen ska funka, måste du sätta dig in i huvudpersonens finare psykologiska nyanser. Anita Blekemyr har beskrivits som ”permanent hes” på grund av en rökskada. En sådan person är nog inte särskilt pratsam, och bör uttrycka sig på annat vis än enbart tal. 

Exempel på nyanserade känslouttryck i texten:

A) Den inre monologen.

Ett gammalt och väl beprövat grepp i ”noir”-genren, som Urban Fantasy ofta använder. I en ”inre monolog” kan alla slags känslor beskrivas i detalj, utan att de kommer till uttryck i karaktärens yttre handlingar. 

Stenansikte utåt... nervvrak på insidan. Psykopat på utsidan... sentimental och gråtmild på insidan. Cynisk på utsidan... brinnande moraliskt patos på insidan.

Vi har sett det förr. Det är så lätt att skriva de där inre monologerna att vi kanske glömmer hur krystade de kan bli. (Jag ser på dig, Laurell K. Hamilton.) Och passar den tankemodellen egentligen in på vår moderna värld, där alla kommunicerar med alla jämt? Varför inte pröva nåt annat?

B) Kroppsspråk – inom ramen för karaktärens begränsningar. 

Om nu Anita Blekemyr är så vältränad och förberedd i sitt jobb, är det troligen i de små, subtila gesterna och uttrycken som hennes känslor kommer fram. Försök finna dem. (Du kan till och med testa framför spegeln.)

C) ”Känsloventil”-modellen. 

En karaktär kunde vara så kontrollerad (eller hämmad) att dennes känslor knappt släpps fram alls, annat än i speciella situationer som är den emotionella ”säkerhetsventilen”.

En sådan figur kan verka kall och osympatisk. Personligen gillar jag inte att skriva sådana typer och väljer hellre ett annat uttryck. Ofta beskrivs skurkaktiga och ”sociopatiska” karaktärer på det viset – t.ex. den till synes lugna, kontrollerade ledaren som får ett raseriutbrott så fort hans underhuggare lämnar rummet.

En annan kliché du bör undvika är att huvudpersonen är hård och rentav brutal i sitt arbete, men gör något ”finkänsligt” på fritiden som ska ”bevisa” dennes inre värme och djup. Som t.ex. detektiven som lyssnar på klassisk musik hemma, eller daltar med sin hund/katt/nymfparakit...

Det kan ju verka sympatiskt att den hårdkokta detektiven spelar klassisk musik och är snäll mot sin katt på fritiden... men så gjorde tyska nazistofficerare i koncentrationslägren också! Så det bevisar egentligen ingenting om karaktärens ”sanna jag”.

Jag väljer alltså att använda följande ”karaktärsnyanser”:

1. Anita Blekemyr är fåordig för att hon får ont i halsen av att prata. I samtal med andra föredrar hon att nicka istället för att svara ”ja”, och visar hellre ett föremål än pratar om det. 

(Detta kan utnyttjas för att uppnå slagfärdiga effekter -- t.ex. om någon frågar hjältinnan "Vad hände?" efter en fajt... och hon utan ett ord slänger ett blodigt vapen på ett bord till svar.)

2. Hon drivs av hämndbegär som hon delvis kanaliserar i hängivenheten till sitt arbete (jaga övernaturliga hot, träning och föreberedelser), delvis kommer till uttryck i aggressionen mot sina fiender. Hennes längtan efter att finna/försonas med den frånvarande fadern är den andra starka drivkraften.

3 – När hennes inre känsloliv beskrivs, är det huvudsakligen från en jägares perspektiv. En jägare kan känna respekt för sitt byte, till och med sympati, men får också en "kick" av att nedlägga bytet.

4 – ”Kluven” personlighet / Dubbelliv: Som en säkerhetsventil upprätthåller hon en falsk ”daglig” identitet som snäll, icke-våldsam, arbetslös kvinna. (Ironisk effekt: Anita får kritik av Arbetsförmedlingens personal för hon inte skaffat ett fast jobb och är en "dagdrivare".)

5 – Kärleksliv: För att skapa en intressant konflikt blir Anita kär i en man hon träffat i sin ”dagliga” identitet. Hennes rädsla för att avslöja sitt egentliga arbete för honom leder efterhand till en känslomässig kris.

6 – Huvudpersonens ”sårbara punkter”: De trauman som format karaktären – frånvarande far, förlusten av modern. Troligen kan hon falla för ”fadersgestalter” som kommer i hennes väg, eller drivas att hjälpa kvinnor som är äldre än hon själv och sårbara/hotade.

7 - Tics/fysiska symptom: Den gamla rökskadan gör sig påmind under stark press, och leder till en ofrivillig hostning eller astmaliknande besvär.

Nu har vi en ganska bra grund att stå på! Vi har huvudpersonens ”backstory”, psykologiska profil, arbetssätt, motståndare, känslomässiga nyanser, svagheter och styrkor.

Lägg särskilt märke till att jag INTE har inkluderat någon käck ”catch phrase”, cool gimmick eller ”signature move” i huvudpersonens profil.

En återkommande stickreplik (t.ex. att hjältinnan då och då skulle säga ”Dags att dö!”) är inte detsamma som en levande personlighet. Sådana ytliga detaljer får sin mening från underliggande karaktärsdrag. Med andra ord, bygg upp grunden först, så växer de där "coola" detaljerna fram ur berättelsen efterhand, och fungerar då bättre.

I nästa del av ”Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?” ska jag visa ett längre textutdrag ur första kapitlet av ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

--------------------
Fortsättning följer...
Del 5 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.