Innan min löpande serie artiklar/essäer om skrivandets hantverk fortsätter, ville jag säga ett par ord om att skriva prosa "bra" respektive "dåligt"...
Det finns inte en "bra" prosastil. Det vore ungefär som att säga att en målare bara borde använda en speciell pensel och ingen av de andra.
Blivande författare får t.ex. ofta rådet att undvika "första person"-perspektiv ("Jag öppnade dörren och såg äpplet på golvet") -- som om det vore själva stilvalet som gjorde texten dålig. Rådet är väl menat, men det kan vara vilseledande.
Kanske det vore bättre att uttrycka rådet så här:
Om du väljer att skriva i första person, var medveten om vilka begränsningar -- och möjligheter -- den stilen ger dig. Du kan krypa längre in i huvudpersonens psyke, men de andra karaktärerna blir mer "slutna" för läsaren. Det är litegrann som att ha en kamera som följer en karaktär överallt. Vad slags berättelser passar denna stil bäst till? Och var konsekvent i ditt bruk av "första person"; att hoppa mellan första och andra person inom samma stycke förvirrar läsaren.
Väl skriven prosa kan skrivas på många olika sätt, och det lönar sig att prova olika skrivsätt för att finna dem som passar bäst för det du vill uttrycka.
När det gäller dåligt skriven prosa, däremot, är det inte frågan om många olika "dåliga stilar". Det är en fråga om dåligt bruk av de verktyg författaren har till hands. Och dåligt skrivna böcker har en tendens att likna varandra -- samma misstag, samma brist på kreativitet, samma klichéer...
Detta tema ska jag fördjupa ytterligare i en kommande bloggpost.
Under tiden, ta en titt på föregående avsnitt i följetongen "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?":
No comments:
Post a Comment