- Alfred Hitchcock
När du skriver en historia som utspelar sig i dagens verkliga värld, hur mycket "tråkiga bitar"ska du inkludera?
Det finns en nytta i de där små vardagliga detaljerna för att skapa en känsla hos läsaren att historien har sin grund i samma verklighet som läsarens. Till exempel vanliga monotona handlingar som att:
- Sova
- Klä på sig/av sig
- Tvätta sig
- Äta
- Borsta tänderna
- Laga mat
- Diska, städa, tvätta kläder
- Gå och handla
- Gå på toaletten
- Byta nerbajsade blöjor
- Gäspa
- Släppa sig
- Peta sig i näsan
- Klia sig på ett intimt ställe
- Applicera en tampong
- Använda ett preventivmedel...
Whoa! Stopp! Det var mycket på en gång. Hur mycket grå diskbänksrealism är egentligen nödvändigt?
Det måste författaren själv pröva sig fram med. Jag vill inte komma med pekpinnar, bara göra dig som skriver medveten om hur mycket vi gallrar ut från verkligheten när vi "skildrar" den.
De där oglamorösa, tråkiga (eller pinsamma) detaljerna kan också brukas medvetet för att skapa en effekt.
I Star Wars-filmen från 1977 förekommer en liten scen där en karaktär lagar mat på ett ganska avspänt och vardagligt sätt. Denna detalj skapar inget drama alls ("Oj! Oj! Tant Beru stoppar grönsaker i mixmastern!") -- men jag menar att det är genialiskt. Det gör resten av filmen mycket mer spännande att se hur vardagligt hjältens liv var innan han åkte ut i rymden.
Handlingen att klä på sig / av sig, som oftast betyder inget speciellt i verkligheten, blir nästan alltid en "laddad" handling i fiktionen: Karaktären blottar sig -- fysiskt och psykiskt -- det kan skapa en spänning mellan karaktärer, etc.
Eftersom avklädning har blivit en sådan urvattnad gammal klyscha -- särskilt i skildringar av förälskelse, kärlek och passion -- bör författaren gärna försöka vara mer originell med just den detaljen. (Den allra dummaste avklädningsklichén, som har parodierats otaliga gånger, är "den vackra kvinnan klär av sig och går in i duschen, varpå hon hamnar i fara.")
Shakespeare tog den vardagliga handlingen "att tvätta sig" och använde den med stor dramatisk effekt i Macbeth, när Macbeths fru maniskt försöker "tvätta bort" sina skuldkänslor:
--------------------------------------------
Gentlewoman
| It is an accustomed action with her, to seem thus | |
| washing her hands: I have known her continue in | |
| this a quarter of an hour. | |
| LADY MACBETH | Yet here's a spot. |
| Doctor | Hark! she speaks: I will set down what comes from |
| her, to satisfy my remembrance the more strongly. | |
| LADY MACBETH | Out, damned spot! out, I say! |
Men vad sägs om något ännu triviellare -- som att peta sig i näsan?
EXEMPEL 1:
"När presidenten kom in i Ovala rummet, stod Jack vid presidentens skrivbord och petade sig nonchalant i näsan."
(Effekt: rå humor, pubertalt trots, ikonoklasm.)
EXEMPEL 2:
"Hennes näsa kliade så att hon höll på att bli vansinnig. Men hon ville inte röra den när de andra gästerna såg på. Hon ursäktade sig, lämnade balsalen och gick in på toaletten. När hon stängt dörren och låst den, och sett till att festklänningen inte fastnat någonstans, stack hon ett pekfinger långt in i ena näsborren och rörde om. En lättnad som närmade sig vällust uppfyllde henne."
(Effekt: Psykologisk komplexitet, dramatisk kontrast, förmänskligande av karaktären)
EXEMPEL 3:
"Barnet petade sig i näsan. Genast rynkade de vuxna på ögonbrynen och sa åt barnet att använda en näsduk. Barnet suckade och gick motvilligt ut för att hämta en."
(Effekt: Vardagskänsla, sympati med barnets utsatthet)
EXEMPEL 4:
"Gängledaren var trött på att höra tjallaren tigga om nåd. Han osäkrade sin pistol, sköt ihjäl den gråtande mannen, och stoppade undan vapnet. Så petade han sig i näsan och sade till de andra: 'Lägg den råttan i en säck! Och släng honom i hamnen.'"
(Effekt:Skurken framstår som ett känslokallt monster.)
Och motsatt gäller, att ju färre "diskbänkrealistiska" detaljer berättelsen inkluderar, desto mer närmar den sig drama, saga och myt. (Aragorn petar sig aldrig i näsan. Synd!)
I vilket fall bör författaren åtminstone uppvisa sunt förnuft så länge det handlar om att skildra levande människor och inte seriefigurer: Din hjälte/hjältinna måste få lite tid över för att äta, sova och kissa på nåt ställe i berättelsen.
Mitt favoritexempel är när huvudpersonen hamnar i en situation där han/hon/hen är instängd i ett litet utrymme längre än en timme -- t.ex. en hiss. Ju längre du försätter din karaktär i det läget, desto större är chansen att läsaren börjar tänka efter: "Har författaren glömt att folk måste gå på toaletten ibland?"
Det är det "realismens minimum" som iallafall jag skulle kräva av en roman...
No comments:
Post a Comment