Ju längre du håller på med att skriva prosa, desto fler gamla manus samlar du på dig.
Att göra en omläsning av något man skrivit för länge sedan och inse att det fortfarande är OK, eller rentav bra, ger författaren en varm känsla inombords...
...men att läsa om något man skrivit för länge sedan och se alla bristerna, missarna, felskrivningarna och slarvet skänker författaren en pinsam värme inombords -- ungefär som att inse att man nyss har gjort i byxorna.
Just nu håller jag på att redigera en av mina tidiga romaner för nyutgivning. Då infinner sig ett dilemma: Hur mycket tid och arbete är det värt att skriva om gamla texter, istället för att skriva helt nya? Kort sagt: När är det dags att "släppa taget" om ett manus och "gå vidare"?
Det finns inget enkelt och slutgiltigt svar. Men författaren som står inför valet att arbeta om ett gammalt manus bör fråga sig: Finns det något i den gamla texten som gör att den förtjänar "en ny chans"? Har den en stark idé som bär upp den, trots brister och fel?
Jag tror inte på perfektion. Det får finnas skönhetsfläckar i en bok. Det som avgör om man ska ge ett gammalt manus en ny chans är om det bygger på en intensiv personlig vision, en riktigt bra idé (eller flera).
När den här romanen är färdigredigerad (och färdigomskriven), kommer jag att ta bort den gamla versionen från min officiella webbsajt. Den nya ska ges ut som e-bok.
No comments:
Post a Comment