Om temat nedfrysning av människor i bokserien "DARC AGES - De mörka tidevarven"...

I min bokserie DARC AGES förekommer temat nedfrysning av människor. I denna artikel fördjupar jag mig i ämnet:

"Den frusna sömnen: Fakta och fiktion"
  
I den episka äventyrsberättelsen DARC AGES - De mörka tidevarven låter huvudpersonen frysa ner sig levande år 1999, för att sedan förvaras i en atomdriven "sarkofag".

Han förblir nedfrusen i 900 år och blir sedan återupplivad. Att ligga i dvala en lång tid för att sedan väckas upp är ett gammalt tema i sagor, myter och skönlitteratur. Men hur långt har vetenskapen nått på vägen mot att faktiskt göra drömmen möjlig? 

Läs hela artikeln HÄR. 

Barnboken "Sagopyjamasen"

I skrivande stund har jag gett ut två illustrerade sagoböcker på Wela Förlag: Sagopyjamasen (2012) och Hundra tusen pirater (2013).

Sagopyjamasen innehåller en samling sagor för yngre barn som jag skrivit och ritat illustrationer till. En av dem heter "Grodan och prinsessan" och du kan läsa den HÄR.

Boken har blivit populär och fått goda recensioner.

Just nu håller jag på att skriva och rita en ny sagobok för lite större barn, med arbetsnamnet "Monster i massor".

Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 4)

Här fortsätter min essä om skrivandets hantverk.

Tidigare delar:

Del 1: Vision

Del 2: Synopsis

Del 3: Research

I denna del vill jag gå närmare in på karaktärsskildring.

Låt oss återkomma till mitt exempel, den hypotetiska ”Urban Fantasy”-romanen ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

Innan vi börjar skriva första kapitlet bör vi finputsa lite extra på karaktärsskildringen. Ju mer förarbete, desto mindre risk att köra fast... 

...ja, förresten! Har ni tänkt på en sak med ”action”-fokuserad fiktion: Hur ofta ser vi förberedelserna? Det borde vara ett heltidsjobb att jaga monster. En stark, topptränad huvudperson måste faktiskt träna inför jobbet, och detta kan inkluderas i texten. 

 Dessutom ger det läsaren en chans att identifiera sig med huvudpersonen: ”Jag vet hur det känns att träna och pressa sina fysiska gränser / om jag tränade lika hårt som hon, kunde jag klara det hon klarar.”

För att karaktärsskildringen ska funka, måste du sätta dig in i huvudpersonens finare psykologiska nyanser. Anita Blekemyr har beskrivits som ”permanent hes” på grund av en rökskada. En sådan person är nog inte särskilt pratsam, och bör uttrycka sig på annat vis än enbart tal. 

Exempel på nyanserade känslouttryck i texten:

A) Den inre monologen.

Ett gammalt och väl beprövat grepp i ”noir”-genren, som Urban Fantasy ofta använder. I en ”inre monolog” kan alla slags känslor beskrivas i detalj, utan att de kommer till uttryck i karaktärens yttre handlingar. 

Stenansikte utåt... nervvrak på insidan. Psykopat på utsidan... sentimental och gråtmild på insidan. Cynisk på utsidan... brinnande moraliskt patos på insidan.

Vi har sett det förr. Det är så lätt att skriva de där inre monologerna att vi kanske glömmer hur krystade de kan bli. (Jag ser på dig, Laurell K. Hamilton.) Och passar den tankemodellen egentligen in på vår moderna värld, där alla kommunicerar med alla jämt? Varför inte pröva nåt annat?

B) Kroppsspråk – inom ramen för karaktärens begränsningar. 

Om nu Anita Blekemyr är så vältränad och förberedd i sitt jobb, är det troligen i de små, subtila gesterna och uttrycken som hennes känslor kommer fram. Försök finna dem. (Du kan till och med testa framför spegeln.)

C) ”Känsloventil”-modellen. 

En karaktär kunde vara så kontrollerad (eller hämmad) att dennes känslor knappt släpps fram alls, annat än i speciella situationer som är den emotionella ”säkerhetsventilen”.

En sådan figur kan verka kall och osympatisk. Personligen gillar jag inte att skriva sådana typer och väljer hellre ett annat uttryck. Ofta beskrivs skurkaktiga och ”sociopatiska” karaktärer på det viset – t.ex. den till synes lugna, kontrollerade ledaren som får ett raseriutbrott så fort hans underhuggare lämnar rummet.

En annan kliché du bör undvika är att huvudpersonen är hård och rentav brutal i sitt arbete, men gör något ”finkänsligt” på fritiden som ska ”bevisa” dennes inre värme och djup. Som t.ex. detektiven som lyssnar på klassisk musik hemma, eller daltar med sin hund/katt/nymfparakit...

Det kan ju verka sympatiskt att den hårdkokta detektiven spelar klassisk musik och är snäll mot sin katt på fritiden... men så gjorde tyska nazistofficerare i koncentrationslägren också! Så det bevisar egentligen ingenting om karaktärens ”sanna jag”.

Jag väljer alltså att använda följande ”karaktärsnyanser”:

1. Anita Blekemyr är fåordig för att hon får ont i halsen av att prata. I samtal med andra föredrar hon att nicka istället för att svara ”ja”, och visar hellre ett föremål än pratar om det. 

(Detta kan utnyttjas för att uppnå slagfärdiga effekter -- t.ex. om någon frågar hjältinnan "Vad hände?" efter en fajt... och hon utan ett ord slänger ett blodigt vapen på ett bord till svar.)

2. Hon drivs av hämndbegär som hon delvis kanaliserar i hängivenheten till sitt arbete (jaga övernaturliga hot, träning och föreberedelser), delvis kommer till uttryck i aggressionen mot sina fiender. Hennes längtan efter att finna/försonas med den frånvarande fadern är den andra starka drivkraften.

3 – När hennes inre känsloliv beskrivs, är det huvudsakligen från en jägares perspektiv. En jägare kan känna respekt för sitt byte, till och med sympati, men får också en "kick" av att nedlägga bytet.

4 – ”Kluven” personlighet / Dubbelliv: Som en säkerhetsventil upprätthåller hon en falsk ”daglig” identitet som snäll, icke-våldsam, arbetslös kvinna. (Ironisk effekt: Anita får kritik av Arbetsförmedlingens personal för hon inte skaffat ett fast jobb och är en "dagdrivare".)

5 – Kärleksliv: För att skapa en intressant konflikt blir Anita kär i en man hon träffat i sin ”dagliga” identitet. Hennes rädsla för att avslöja sitt egentliga arbete för honom leder efterhand till en känslomässig kris.

6 – Huvudpersonens ”sårbara punkter”: De trauman som format karaktären – frånvarande far, förlusten av modern. Troligen kan hon falla för ”fadersgestalter” som kommer i hennes väg, eller drivas att hjälpa kvinnor som är äldre än hon själv och sårbara/hotade.

7 - Tics/fysiska symptom: Den gamla rökskadan gör sig påmind under stark press, och leder till en ofrivillig hostning eller astmaliknande besvär.

Nu har vi en ganska bra grund att stå på! Vi har huvudpersonens ”backstory”, psykologiska profil, arbetssätt, motståndare, känslomässiga nyanser, svagheter och styrkor.

Lägg särskilt märke till att jag INTE har inkluderat någon käck ”catch phrase”, cool gimmick eller ”signature move” i huvudpersonens profil.

En återkommande stickreplik (t.ex. att hjältinnan då och då skulle säga ”Dags att dö!”) är inte detsamma som en levande personlighet. Sådana ytliga detaljer får sin mening från underliggande karaktärsdrag. Med andra ord, bygg upp grunden först, så växer de där "coola" detaljerna fram ur berättelsen efterhand, och fungerar då bättre.

I nästa del av ”Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?” ska jag visa ett längre textutdrag ur första kapitlet av ”Anita Blekemyr, Trolljägare”.

--------------------
Fortsättning följer...
Del 5 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.
 

Kristina Suomela recenserar "DARC AGES - De mörka tidevarven"

Bokbloggaren och författaren Kristina Suomela har recenserat DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet.

Citat:
"I slutet blev det riktigt spännande och jag måste säga att sista delen, efter att Darc blivit sjuk, blev boken en riktig bladvändare och jag måste läsa andra boken för att få veta vad som händer.
 
"Om DU gillar science fiction får du inte missa den här trilogin! Den har fått mig att vilja läsa mera science fiction."

Läs hela recensionen HÄR.

Kristina Suomelas fantasyroman Azoria - Rubinprinsessans återkomst :

4 stjärnor av 5 för "DARC AGES - De mörka tidevarven"...

4 stjärnor av 5 för DARC AGES - De mörka tidevarven i denna nya recension på bokbloggen Bokbacon.

Citat:
"Den var väldigt intressant. En av de bättre dystopier jag har läst faktiskt, för jag tror att en nackdel jag brukar ha med vissa dystopier (också fantasyböcker) är att det inte finns någon koppling till vår värld. Så jag brukar ha svårt att finna böckerna intressanta eftersom jag inte känner någon koppling till karaktärerna eller boken.

"Men här var det inte så, eftersom David kommer från 1999 och då blir uppväckt 900 år senare, och man får då veta om händelser som har inträffat under dessa 900 år och varför mänskligheten har blivit att se ut som den gör. Jag tyckte väldigt mycket om det här."

Läs hela recensionen HÄR.

Foto från Wela Förlags bokbord på Fantastika 2016

 

Foto taget av fantastiska Fia Karlsson (som vann Alvarpriset på kongressen -- jag röstade på henne!) på Fantastika 2016 i Stockholm.

På bokbordet fanns flera titlar från Wela Förlag. Vi sålde bl.a. DARC AGES - De mörka tidevarven, KG Johanssons Googolplex, och KJ Larssons Xlos Delden.
 
(Till vänster: A.R.Yngve, ritgubbe och sagoskrivare. Till höger: Cecilia Wennerström, musiker och redaktör på Wela Förlag.)

NRKs radioserie "Magiens Arv" (2009)

För en del år sedan fick jag chansen att skriva en fantasy-radioserie åt NRKs barn- och ungdomsavdelning. Guri Skeie Gundersen var producent. Den erfarne dramatikern och manusförfattaren Helge Andersen gav mig ovärderlig hjälp med själva manusskrivandet. (Helge gick tyvärr bort år 2013.) 

Serien "Magiens Arv" sändes i sex delar år 2009, både som podcast och radio. (Vid den tiden hade NRK nyss börjat med podcasting.)

Webbsajten där radioserien kunde lastas ned finns tyvärr inte längre kvar. Den innehöll massor av extramaterial som jag gjort speciellt för serien: en interaktiva karta, bilder på karaktärerna, samt bakgrundshistoria om den fiktiva världen i "Magiens Arv".

Detta är en liten del av bildmaterialet från "Magiens Arv"-sajten:

Att skriva radiodramatik har liknats vid en "osynlig teater". Man måste skapa en värld i lyssnarens fantasi där ingenting egentligen visas. (Detta var en besvärlig utmaning för mig, som är så van vid att tänka visuellt!)

Jag fick skriva om manuset ganska många gånger -- först och främst för att göra det kortare.

Den kompletta radioserien i sex delar finns att lyssna på HÄR. 

Rösterna spelades av Nils Ole Oftebro, Kaia Varjord, Mattis Herman Nyquist, Trond Brænne, Eli-Anne Linnestad, Kiki Stormo, Håkon Ramstad, Yngve Berven, Espen Beranek Holm, Damir Pudar, Kouame Sereba och Andrè Haglund.

Den fantastiska musiken till serien komponerades av Øystein Vesaas.

Möt mig på Fantastika 2016

Jag ska besöka den stora kongressen Fantastika 2016 (17-19 juni i Stockholm), där du sannolikt kan hitta mig vid Wela Förlags bokbord på fredagen och lördagen.

Vi ses på Fantastika!

Var du kan låna "DARC AGES - De mörka tidevarven" just nu

Om du helst vill läsa trilogin DARC AGES - De mörka tidevarven i pappersformat, så finns den tryckta utgåvan att låna på bibliotek i dessa städer just nu:

- Malmö
- Kungsholmens Bibliotek (Stockholm)
- Tranströmerbiblioteket (Stockholm)
- Göteborg
(Listan uppdaterad 23/9 2016.)

Om du vill läsa trilogin som e-bok, finns den att låna på (nästan) alla bibliotek i Sverige.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om du bor utanför Sverige och inte kan låna böckerna, går det att köpa DARC AGES - De mörka tidevarven från andra land:

- Finland
- Norge
- Danmark 

Och utanför Skandinavien:
- Amazon.com (OBS: Engelsk version!)

 Vad är då DARC AGES? Läs mer om bokserien HÄR.

"De mörka tidevarven är en ganska lättsam äventyrsberättelse där David lär känna den nya världen, imponerar med sina kunskaper och sina förmågor och i sann hjälteanda försöker hjälpa de människor som räddat honom.
"Man dras in i illusionen av att så här skulle det verkligen kunna bli efter en katastrof. Att världen är främmande men samtidigt mycket välbekant är också det en styrka."
-Catahya.net

"En lättläst, illustrerad(!) och fantasifullt berättad historia. Blev engagerad i händelseutvecklingen och vill följa upp karaktärernas fortsatta öden samt få en breddad bild av framtidsscenariot. Ser fram emot de uppföljande delarna i serien."
-Åsa's Reviews, Goodreads

3 illustrationer från "DARC AGES - De mörka tidevarven"

Några illustrationer hämtade från bokserien DARC AGES - De mörka tidevarven, tecknade av författaren:

Ifall du undrar vilka scener ur böckerna som de här bilderna skildrar, så kan du hitta dem genom att läsa Första boken: Uppvaknandet och Andra boken: Ödemarkens barn.
Riddare? Rocksångare? Romantik? Ja, allt det ingår i berättelsen. Om det är en sak jag kan garantera om den här bokserien, så är det att den håller vad den lovar.

(Hela bokserien finns också att låna på biblioteken.)

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.

Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då? (Del 3)

Så du har klarat av de föregående etapperna i ditt romanprojekt:

1. Vision
2. Synopsis

Så var det att börja skriva själva texten då... men stopp ett tag!
Låt oss säga att du skriver en Urban Fantasy-bok som utspelar sig i Sverige i nutid -- "Anita Blekemyr, Trolljägare". Och första kapitlet börjar med raden "Det var en regngrå morgon i Skövde"...

Men har du ens varit i Skövde på sistone? (Att ha sett staden passera från ett tågfönster räknas inte.) Hur stort är det? Hur låter lokalbefolkningens slang? Har de spårvagnar? Vet du egentligen ett skvatt om Skövde?

Det är med andra ord hög tid att göra research (=faktaundersökningar).

En del människor skulle säkert ge rådet att göra research före synopsis -- och till och med innan du har en vision av en berättelse -- men jag tycker inte det. För att:

A) Berättelsen och visionen är viktigare än fakta -- du är författare, inte Janne Josefsson.

B) Det är lätt att bli så förälskad i de spännande fakta man finner, att de blir berättelsen. Det kan leda till böcker fulla av s.k. "infodumps". En uppräkning av fakta om Skövde äro icke en berättelse som utspelar sig i Skövde.

C) Ett speciellt kulturellt problem i Sverige är den här fixeringen vid att litteratur måste vara så "realistisk" som möjligt, annars är det nåt "fel" med den. Detta är en illusion. Litteratur är inte realistisk.

Punkt C) kräver en liten utvikning. Ta dialog till exempel. Ska dialog i en roman skrivas exakt som verklig konversation låter, blir det så här:

"Öh, Nisse! Har du, öh, sett min iPhone?"
"Va?"
"Har du sett min, öh, iPhone!"
"Har du sett i, vad heter det, lådan, öh skåpet menar jag, därnere vid jackorna?"
"Va..."
Samtidigt ropar ett barn i mun på dem båda: "Pappa! Jag är fä... färdig!"
"Vänta... Lillen, Mam... Pappa är, öh, upptagen. Öh Rutan! Du får finna den själv, sorry."
"Va?"
"(Suckar) Jag kommer, Lillen. Öh... vänta."
"Jag hittade den!"
"Va sa'ru mamma?"
"Ja, öh, hejdå, vi ses!"
"Hejdå mamma!"
"Hejdå! Vänta Nisse... öh, Rutan! Du glömde..."
"Va' drömde du pappa?"
"Glömde!... äh, det var till mamma. Ska pappa torka?"

Är detta realistisk prosa? Ja. Är det bra? Nja, i små portioner kanske, men två hundra sidor av den sortens realism blir rätt tjatigt.

Vi som skriver romaner och noveller redigerar bort en massa rörigt ostrukturerat vardagsspråk utan att ens tänka på det, för att göra dialogen läsligare som text. Det vi kallar "realism" är en samling oskrivna regler och konventioner. När författaren är medveten om detta, blir hon friare att "leka" med dessa oskrivna regler.
Du måste känna till reglerna för att kunna bryta mot dem på ett läsvärt sätt.

Men alltså... research. Internet är fantastiskt för att hitta data, men du kan inte nätsurfa hur det känns att faktiskt vara på en plats, känna dofterna, höra ljuden, se människorna.

Åk till Skövde och bara strosa omkring, lyssna på hur folk pratar, ta en massa foton som referensmaterial, hitta intressanta platser som du kan använda i berättelsen...

Till exempel kanske du lägger märke till avloppsbrunnar och avloppslocken på gatorna -- och får inspiration av det: Tänk om troll använder tunnlar och avloppssystem för att förflytta sig i tätorten utan att bli sedda, och för att skydda sig mot solljus som de inte tål?

Se där -- din research har gett dig en inspiration som du inte hade tidigare.

Det är också väldigt bra att "researcha" verkliga människor som inspiration till dina fiktiva karaktärer. Du kan finna människor i verkliga livet som är minst lika originella och färgstarka som någon påhittad figur.

Vill du att Frasse, din lokale TV-reparatör ska stå som modell för en fiktiv reparatör i din roman? Studera Frasse (men stirra inte -- han kan ta illa upp). Att studera människor och lyssna på dem i en vardaglig miljö är jätteviktigt.
Du behöver inte kopiera deras beteende i minsta detalj i din prosatext! Bara några intressanta detaljer från verkligheten är nog för att göra en påhittad figur mer levande.

Eftersom svensk litteratur av idag är så nerlusad med detektiver och poliser (Gud vet varför), så är det sannolikt (alltför, alltför sannolikt) att några sådana kommer att dyka upp i din tänkta Urban Fantasy-roman. Våldsam action med en tuff hjältinna som slåss mot mytologiska varelser på Skövdes gator borde ju åtminstone göra att polisen kommer och frågar vad som står på -- efter en stund.

Så hur mycket research bör du göra om verkligt polisarbete? Det är upp till dig. Du kan använda dig av de klichéer och föreställningar som vi redan fått av alla polisserier på TV, i böcker, spel och tecknade serier... och de flesta läsare kommer att godta det, eftersom de där klichéerna är så förbenat ingrodda i vår kultur.

Men låt oss säga att du vill veta hur det faktiskt är att vara polis. Skriv och fråga ditt lokala poliskontor om du får vara med en dag och se hur de arbetar, för att du skriver en roman! Det kan gå. Eller sök på nätet om vad som ingår i polisers utbildning, reportage om polisarbete och annat du kan hitta.

Här är det lätt att tänka: Säkert borde jag ta etablerade och respekterade deckarförfattare som förebild när jag skriver om poliser/detektiver -- de vet väl nästan allt om hur det verkligen är. 
Nix: Maj Sjöwall och Per Wahlöö visste mycket lite om verkligt polisarbete när de började skriva sina stilbildande polisromaner (som senare gav upphov till en fantasiljon Beck-filmer). De hittade på.

Vad du sedan väljer att använda av din research i din roman är också upp till dig. Du kan mycket medvetet undvika att berätta för mycket om en plats eller om några karaktärer, så att de inte stjäl uppmärksamheten från huvudpersonerna och handlingen.
(OBS: Om det är så att en skildring av t.ex. Skövde är mer spännande att läsa om än din huvudperson, så behöver du kanske jobba mer med huvudpersonen.)

Research är bra för din berättelse. Men den kan inte ersätta din kreativitet.
Och om ditt bokprojekt ändå skulle gå åt skogen:
"We'll always have Skövde."
------------------------------------
Fortsättning följer...
Del 4 av "Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" finns HÄR.

Föregående delar:
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" (Del 1)
"Så hur skriver man en sån där trilogi, änna då?" (Del 2)

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.

Foto av mig taget mitt på dagen, 1 juni 2016.

Out now!

UPDATE: Book Three of the English edition of DARC AGES is out now on Amazon.com!
Here's the cover. Note how the design is slightly different from the Swedish version.

The previous parts of the English-language trilogy are still available from Amazon.com:

DARC AGES Book One: The Awakening

DARC AGES Book Two: Children of the Wasteland

Läs kapitel 3 av "DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet"

Här följer ett utdrag ur min roman DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet. Boken finns att köpa på Bokus.com.

----------------------------------------------------- 

DARC AGES - De mörka tidevarven - Första Boken: Uppvaknandet

 
 Kapitel 3
  
Det kunde inte minnas sitt namn, eller ens om det verkligen fanns till. Allt det var – allt som fanns – var en vit, förlamad tomhet genomsyrad av varande; ett varande som uppfattade sig självt som ett ljudlöst rop, en nålspets av existens balanserande på ett knappnålshuvud av verklighet. 

Det rörde sig inte, andades inte, åt inte; det bara var där (fastän det inte visste vad det var, utan minnen eller sinnesintryck att jämföra sig självt med). Det tänkte inte, det enbart fanns till.

Och plötsligt fanns där en skillnad; det begrep inte till att börja med, för det hade inga referenspunkter. Så blev skillnaden starkare, splittrades upp i olika intryck:
 
Känsel... Små stickningar, som blev allt fler och beskrev en form; det blev medvetet om att det hade en kropp.
 
Minnen... Det blev medvetet om sitt namn: David. David Archibald. Det var en han, en man.
 
Känslor... David kände smärta, stigande hetta, växande rädsla. Så insåg han att hettan egentligen var sjunkande kyla; han höll på att frysa ihjäl, och han kunde inte röra sig eller se – han skrek. Det kom inget ljud, eftersom han inte andades ännu. Han höll på att kvävas! Ändå var det någonting som gav hans hjärna syre.

Nu forsade minnena tillbaka genom Davids hjärna, i fragment och brottstycken:

Hans ex-fru och två barn lutade sig över hans säng; den lilla flickan grät medan hon drog i hans hand.
 
”Snälla pappa, dö inte.”

Han sade: ”Jag lovar.”

Hans ex-frus ögon som tittade bort. Vad var det hon dolde?

Ett annat minne: Dr. Takenaka talade till honom. ”Den organiska antifrys-vätskan har utvunnits från antarktiska fiskar. Den kommer att förhindra att era celler spricker under den känsliga upptiningsprocessen. Men cancern... tja, den är det upp till framtiden att ordna. Tror ni på liv efter döden, Mr. Archibald?”

Minnen av musik och sång...

Han stod på en scen som ung man, och sjöng i skenet av olikfärgade lampor. Eller var det verkligen han själv som stod där?

Han mindes ett vitt, mycket rent rum där han satt sent på natten, besatt av att finna något. Bilder av mikroskopiska livsformer, molekyler, celler som sjöd av aktivitet.

Minnet av första gången han kysste en kvinna. Han mindes inte hennes namn, men uttrycket i hennes ansikte när de omfamnade varandra – extasen...

Den första gången han såg sitt nyfödda barn. Så litet det var! Så sårbart.

En pojke som ropade till honom: ”Pappa! Se på mig, pappa! Se på mig då! Pappa...” Rösten började låta besviken, och han kände att han hade begått ett stort fel.

Ett mycket tidigt minne: Han var ett litet barn som klädde ut sig till kung, med en papperskrona och en röd bordsduk som mantel, och såg sig i spegeln. Känslan av makt! han fick av den rituella kostymen.
 
Så liten och skamsen han kände sig när hans mamma, som var så mycket större, ertappade honom och log.
 
Kylan. Kylan som krossade hans skelett och klöste hans hjärta. Smärtan ökade tills den höll på att bli outhärdlig. David var döende, och nu förstod han det. En tunnel av ljus öppnade sig i mörkret, och han närmade sig den allt fortare. I slutet av tunneln kunde han urskilja en skuggig figur, som sträckte ut sina armar för att välkomna honom...

Och inför hans blick försvann figuren. Hans kropp skakades om av en brännande stöt – luft pressades in i lungorna och tvingade dem i rörelse. Hans hjärta slog ett första bedövat slag – och så ett till, och ett till. Hans synfält färgades rött när blodet strömmade till genom ögonen.

Hans värkande öron angreps plötsligt av en ström av olika ljud, en värld av buller som brakade ned på hans blytunga huvud. David öppnade ögonen.


Först var allt bara ett töcken av ljus och skuggor. Ljuset stack honom i ögonen, så han blundade ett tag. Bullret avtog till en susande vind i öronen. Tiden gick. David andades och blinkade och hade ont.

Gradvis tog töcknet skarpare form; han tittade upp i ett mörkt tak, omgiven av monstruösa figurer som hukade sig över honom. David kunde känna blodsmak i munnen, och tuberna som stuckits in i munnen och näsan. Figurerna ovanför honom bar något slags heltäckande dräkter, och ansiktsmasker med visir över ögonen.

David försökte röra på huvudet, men ansträngningen fick honom nästan att svimma. Med ytterligare en kraftansträngning drog han in extra luft för att tala. Ett väsande läte slapp ut genom strupen. Någon tog bort tuberna från hans mun, och han gjorde ett nytt försök att tala.
 
”Bhhh...” viskade han, tills smärtan i strupen stoppade honom. Orden han försökte få fram var ”Förbannade helvete!” men de kom inte ut riktigt rätt. Han låg stilla och lät dem ta hand om honom.

En av figurerna böjde sig fram nära hans öra, och frågade med rösten dämpad av sin mask: ”Kan... du... höra... mig? Förstår... du?”

En utländsk brytning, tänkte David sömnigt. Italiensk? Tysk? Asiatisk? Han väste fram ett plågat ”Ja”.
 
”Ligg... kvar”, sade rösten lugnande. ”Du... behöver... vila. Blinka 'ett för ja... eller blinka två för nej. Förstår... du?”

David samlade all sin styrka och blinkade en gång med ena ögat. Från någonstans i rummet kom hurrarop. Han var för trött för att känna glädje eller ilska, men han var vaken.

Och han kom ihåg något annat: Cancern! De väckte mig i framtiden, men jag är fortfarande sjuk. Jag måste tala om det för dem!

Han spände sig i panik när han försökte flämta fram ett par ord, och sjönk utmattad ihop. Männen i overaller omringade honom igen och injicerade honom med någonting. Den lugnande rösten med den kraftiga brytningen förklarade att de visste om hans sjukdom, och att han redan var botad.

David somnade medan han tänkte: Ungar, vi ska ses igen som jag lovat.
----------

Läs mer om DARC AGES på den officiella webbsajten. 

Illustrationer från "DARC AGES - De mörka tidevarven"...

Tre av de många illustrationerna från boktrilogin DARC AGES - De mörka tidevarven. (Klicka på bilden för att se hela.)

Den svåraste frågan: "Vad handlar din bok om?"

Den fråga jag tycker är allra svårast att besvara om de flesta böcker jag skrivit är:
"Vad handlar den om?"

Inte för att jag har något att dölja... men för att det så sällan finns ett enkelt svar. För att jag nästan alltid försöker skriva om flera teman på en gång. 

DARC AGES - De mörka tidevarven, till exempel, har flera olika löpande teman eller "röda trådar"... som jag inte bör avslöja för mycket om... men som flera recensenter redan har påpekat.

Om man bara svarar "den handlar om riddare i framtiden" eller "den handlar om en man som fryser ner sig och blir upptinad" så missar svaret så mycket annat som berättelsen försöker ta upp.
 (Denna komplexitet gjorde det väldigt knepigt att utforma omslaget till första delen -- jag ville till varje pris undvika att skapa förutfattade meningar hos nya läsare.)


Jag har också den här fixa idén om att fiktion ska påverka läsaren på flera nivåer -- kanske är den inspirerad av klassisk psykoanalytisk teori:
 
Nivå 1: "Handlingen" i dess ytligaste bemärkelse -- den delen av berättelsen som kan sammanfattas med "Först-händer-det-och-sen-det..."

Nivå 2: Karaktärerna -- vad som pågår i karaktärernas tankar, hur deras inre liv och yttre liv hänger ihop och påverkar varandra.

Nivå 3: "Tematisk" nivå -- hur berättelsen refererar till andra liknande historier och till frågeställningar, kanske med anknytning till idéhistoria och filosofi.

Nivå 4: "Ironisk" nivå -- hur den totala summan av alla skeenden i berättelsen, när man ser dem som en helhet, belyser en eller flera sidor av verkligheten och/eller "det mänskliga tillståndet"... och en ironisk "aha"-effekt uppstår.

Nivå 5: "Mytisk" nivå -- hur berättelsen följer mytologiska mönster som finns i alla kulturer och tider.

Nivå 6: "Omedveten" nivå -- hur berättelsens innehåll "smyger" in i läsarens hjärna och "planterar" idéer eller tankar som har en långvarig effekt efter att läsningen är avslutad.

Nivå 7: "Drömnivå" -- det som skräckhistorier gör med folk -- helt enkelt gör dem skrämda, förundrade och oroade utan att de rationellt kan förklara varför.

Nivå 8:  "Musikalisk" nivå -- hur ordens ljud, rytm och melodi påverkar läsaren lika direkt som musik gör.

Nivå 9: Själva textens grundläggande struktur -- d.v.s. hur valet av ord och grammatisk struktur underlättar (eller försvårar!) läsprocessen.

Nivå 10: HEMLIGSTÄMPLAD AV HÄNSYN TILL RIKETS SÄKERHET.


Vad spelar då dessa "nivåer" av läsning för roll för läsaren? 
Tja, läsarna själva kommer inte att tänka så mycket på det -- ämnet är intressant mest för dem som skriver. Du kan köra en bil utan att hela tiden behöva tänka på hur motorn och delarna fungerar -- men så fort bilen krånglar, blir du medveten om vad som inte fungerar...

Ju fler nivåer din berättelse "fungerar" på, desto större intryck gör den på läsaren.

Ta till exempel Nivå 2: Karaktärer. Om de inte funkar, blir de flesta läsare väldigt irriterade. De VILL kunna identifiera sig med och/eller engagera sig i en fiktiv huvudperson, och om huvudpersonen verkar vara gjord av papp känner sig läsaren snart lurad och ger upp.

Effekten av Nivå 9: Själva textens grundläggande struktur hänger till större del på läsaren själv -- om läsarens ordförråd är litet eller läsaren har begränsade läskunskaper, kommer en text full av "svåra" ord och långa, komplexa meningar att förvirra henne.
(Exempel: Du ber en sjuåring läsa Shakespeares Hamlet. Vad tror du sjuåringen får ut av det?)

Det är lätt att se att Nivå 1, 2 och 9 är väldigt viktiga... men hur ofta tänker författare på att prosa faktiskt är besläktad med sång (Nivå 8)? Eller att läsaren inte är medveten om allt som texten gör med hennes hjärna (Nivå 6), och är öppen för ganska omfattande psykologisk manipulation?

Det kan uppstå en konflikt mellan författarens text och vad läsaren "vill" uppfatta i den. Läsaren kan upptäcka budskap som författaren omedvetet (??) lagt in "mellan raderna" (mycket vanligt i dåligt skriven prosa) -- men också, liksom med ett Rorschach-test, kan läsaren ibland "projicera" budskap som inte alls finns i texten.
 
Men alltså... "Vad handlar din bok om?" Vad ska du, författaren, svara på det? Några alternativ:

A) Vinkla svaret efter vad du tror den som frågar vill höra. Vill du att folk ska läsa dina alster eller inte?

B) Begränsa svaret till Nivå 1 och 2. Alltför djuplodande svar kanske skrämmer bort läsaren eller får dig verka som en manipulerande typ. (Och än sen? Läsare vill för det mesta bli manipulerade till att känna vissa känslor -- precis som folk åker berg-och-dalbana för att de vill att det ska kittla i maggropen. Utnyttja det.)

C) Var flummig och undvikande: "Texten är som ett membran -- dess gensvar beror på vilka vibrationer du själv utsänder." (Säg det med skådespelarröst och en outgrundlig min.)

D) Svara inte. Det är nog enklast.

"DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken" får 4 av 5 stjärnor...

"DARC AGES - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet" fick 4 av 5 stjärnor i Tickmicks Bokblogg.  
Citat:
"Jag var lite fundersam över vad jag skulle tycka om denna bok då det är ytterst sällan som jag läser science fiction. Men den här boken var faktiskt mycket fängslande och lätt- och snabbläst.[...]
"Boken var mycket spännande och medryckande och får därför 4 av 5 stjärnor i betyg."

Läs hela recensionen HÄR.