En av mina små teorier om fiktion är att
läsare kräver mycket mer "intern logik" av fiktiva karaktärer och fiktiva scenarion, än de förväntar sig av verkliga människor och deras liv.
(Varför det är så kan förstås diskuteras. Är det som kompensation för en "kaotisk" verklighet, eller en indirekt konsekvens av litteraturens inneboende struktur? Jag säger som norrmännen:
Ha'kke peiling.)
I verklighetens vardag sker det då och då saker som är "oförnuftiga", slumpmässiga och utan mening i något större sammanhang -- du nynnar en sång, tappar bort något, råkar hitta en sedel på gatan, får plötsliga infall, drabbas av en tillfällig trafikolycka, stöter ihop med en gammal bekant från studenttiden...
I en roman eller novell, eller film eller TV-serie, MÅSTE sådana händelser
"betyda" något och ingå i ett större sammanhang.
Om verkligheten faktiskt var sådan, skulle vi alla bli sjukligt misstänksamma.
Du nynnar en sång? Det måste betyda att sången är ett förträngt minne av en oerhört viktig händelse som kommer upp till ytan!
Tappade du bort något? Senare visar det sig att det du tappade betyder liv eller död!
Råkar du hitta en sedel på gatan? Om du plockar upp den kommer du att trasslas in i en händelsekedja som vänder upp och ned på din tillvaro!
Hamnar du i en trafikolycka? Det var arrangerat av din gamle bekanta, som hittade saken du tappat, hörde dig nynna den där sången och insåg att du visste för mycket!
Allting hänger ihop!
Deckargenren är den allra mest "paranoida" i sitt insisterande på
berättelsens interna logik, och i sin oskrivna lag att
det som sker i berättelsen måste vara "meningsfullt" för handlingen och karaktärerna.
Men tänk efter: Vi förväntar oss att deckare ska vara "logiska", samtidigt som vi utan vidare godtar att huvudpersonen tycks vara fast i en mardröm.
Är det inte
lite kusligt att Miss Marple tycks förföljas av ond bråd död? Hon kan inte resa nånstans i England utan att någon blir mördad i närheten. Är det inte lite
underligt att hon ska blanda sig i varenda mord som råkar inträffa där hon befinner sig? (Blir
du privatspanare så fort du hör talas om ett mystiskt dödsfall i staden där du bor?)
En normal, verklig gammal tant skulle bli fnoskig: "
Varför händer detta mig vart jag än åker? Är någon ute efter mig? Är hela mitt liv en ond dröm?"
Miss Marple och våra andra fiktiva hjältar får inte börja misstänka att de befinner sig i en fiktion. (När besättningen på
Enterprise reser tillbaka till 1980-talet, får de inte gå förbi en biograf som visar en
Star Trek-film
... men jag kommer bort från ämnet.)
Läsare (och författare!) blir mest tillfredsställda av ett slut som gör hela berättelsen meningsfull: Alla trådar nystas upp, alla karaktärer uppfyller något större syfte, händelserna får i slutändan
en innebörd som är mer än summan av dess innehåll.
På samma gång blundar vi för hur bisarrt det skulle vara att leva i en så "ordnad" tillvaro.
Jag gillar "bra" slut, och försöker skriva sådana om jag kan. Men jag tror inte att det verkliga livet är en "välskriven" historia... och ibland frågar jag mig om litteraturen inte riktigt "klarar av" att beskriva en ologisk, kaotisk och ostrukturerad värld, hur mycket den än försöker. Det är något i själva romanens
form som pressar fram ett krav på "mening".
Ta till exempel Paul Austers roman City of Glass. Visst, romanen är en mycket välskriven "metafiktion" som leker med -- och utmanar -- deckargenrens krav på "dolda sammanband"... Visst, historien och huvudpersonen blir mer och mer "irrationella", tills läsaren undrar om allt som hänt bara är en hallucination...
Men våra "läsarhjärnor" försöker ändå finna en "högre mening" med berättelsen, till och med om den är metafiktion. Även om författaren personligen hade skrikit i läsarens öra:
"Det finns ingen 'mening' i den här romanen annat än att säga att den är fiktion!" så skulle minst en läsare reagera: "Vad menar han
egentligen med det?"
Detta är inte ett fördömande av litteraturen, bara en observation...
För min egen del har jag ett litet knep för att motverka dilemmat som jag beskrivit här (att en historia blir
för logisk och sammanhängande så att det uppstår en "paranoid" känsla av att ingenting lämnas åt slumpen).
Jag kan inte göra mina romaner och noveller lika ostrukturerade som det verkliga livet -- de skulle antagligen bli oläsliga -- men jag
kan krydda berättelsen med några "galna", gärna komiska detaljer som uppenbarligen inte hör till handlingen.
För vi kan ju se det komiska i verklighetens nonsens... så varför inte också inkludera lite komiskt nonsens i fiktionen?
